Blogg

Jävluskt trött på navelskådande klimatkamp

I veckan kom den här videon upp i mitt flöde: 

 Den handlar om Anna som satsar på att leva livet utan att producera sopor, så kallat zero waste. 

En imponerande ambition där hon med olika tips och tricks lyckas skära ner skräpmängden till absolut minimum. Häftigt. 

Men! Jag blir ganska orolig om det här är debatten om klimat och hållbarhet. Allt för ofta ser jag renhetsbesatthet förklädd i rädda världen-retorik. 

Den asketiska och moraltyngda 2000-talspuritanismen skymtar ofta i klimatsammanhang. Det kan handla om att äta strikt raw-veganskt, frenetiskt rensa ut onödiga prylar eller att disciplinerat minska sin sopmängd. Det kan vara spännande livsstilsfilosofier, men är enligt mig svaga politiska aktioner. 

Om man på allvar vill göra något åt vårt samhälles absurda överanvändning av plast borde man vilja fokusera på att så många som möjligt kan minska sin plastkonsumtion hellre än att jag ska uppnå ett stadium av fullständig plastfrihet. Man borde sikta på volymerna! Systemlösningarna! Jag har svårt att tro att alla ska sitta i köket och röra runt i sina hemmabygda komposter är ett effektivare sätt att lösa klimatkrisen på än att försöka organisera kompostering i sin bostadsrättsförening eller kommun. Eftersom vi måste nå fossilfrihet inom de närmaste 30 åren är effektivitet inte av obetydligt värde.

 Tvärtom kan renhetsideal av vara kontraproduktiva för klimatkampen. Om gemene man tror att sättet att dra sitt strå till klimatet på är att leva zero waste bygger man skyhöga tröstklar till engagemang tappar politisk momentum och aktörsskap. 
 
Samma grepp ser jag ofta i feministiska och antirasistiska grupper. Tiden som läggs på att fundera ut vilka lagar och system som kan bekämpa förtryck står inte över huvud taget i proportion till tiden som läggs på att bokstavligen talat granska sina egna hårtoppar för att avgöra mängden utrymme som är lämpligt att ta - även i grupper som är uttalat vänster. 
 

Jag vill inte snacka ner någons fritidsintresse, kopostering är väl lika gott som något. Men då måste vi kunna skilja på det och kampen. Det är lätt att misstänka att att klä in ett fritidsintresse i en rökridå av klimataktivism är en strategi för att lindra sitt eget dåliga samvete, eller framhäva sig själv som en underbar person. När Anna i KIT-filmen säger ”jag tänker på barnen” har jag lite svårt att inte höra ”jag tänker på hur jag vill att mina barn ska vara stolta över mig”. Och det är ju förståeligt! Men ändå. 

Det här är en urgammal bortkollrande manöver. De försöker tygla oss genom att få oss att fokusera på att hålla hemmet skinande rent, kroppen kontrollerat smal eller huden felfritt ren från hårstrån. KIT-videons beskrivning är ”Brukar du också få ångest av att slänga sopor? Då kan du bli inspirerad av zero waste-trenden.” Brukar du få ångest av att slänga sopor? Det är ju ett helt knäppt samhället vi har om du får ångest av sopslängning! Sluta med det! Snap out of it och tänk en politisk tanke istället! Låt de inte lura dig.

Nä hörrni. Målet kan inte vara att en person ska leva perfekt, utan att ändra system. Vi behöver tågräls och skatter och lagar och skit. Om vi ska åstadkomma något av de ganska stora förändringarna vi gör anspråk på (som att rädda världen och skapa rättvisa) måste vi våga släppa den inåtvända och navelskådande perfektionismen och smutsa ner händerna lite. 

Bildligt talat. Inte nödvändigtvis med kompostjord.

Mest lästa inläggen

Jävluskt trött på navelskådande klimatkamp

I veckan kom den här videon upp i mitt flöde: Den handlar om Anna som satsa...

Låt inte duktigheten dominera!

Ally och Ilana från Boad City, tv-serien som personifierar icke-duktighet. ...

Moderaterna är dåliga kompisar när de "tar oro på allvar"

Bild: Di.se Ett modeord i politiken är 2016 oro. Mellan raderna handlar det...

Kommer moderaterna att normalisera kvinnohat?

I dag lade Moderaternas officiella facebooksida ut en livesänd video där De...

Blogg

Låt inte duktigheten dominera!

 Ally och Ilana från Boad City, tv-serien som personifierar icke-duktighet. 
 
 

För en månad sedan släppte Birgitta Ohlsson den självbiografiska boken ”Duktiga flickors revanch” som väckt debatt. Erik Hilmersson på DN hyllar, Ann Charlotte Altstadt på Aftonbladet begår ett brutalt men inte humorbefriat karaktärsmord, och många  både killar och tjejer har med en gnutta självgodhet ”kommit ut” som Duktiga i sociala medier. Finast tycker jag Catia Hultquists försvar av slackerrevoltören är i DN: ”Snarare bör man slå ett slag för den olydiga flickan som går sin egen väg och gör vad hon har lust med.”

 

Jag skulle vilja prata lite om oss olydiga, slarviga, tramsiga och kaxiga flickor. Jag tror att vi också förtjänar hyllas. 

 

Tjejer ska få vara exakt som de är- duktiga eller inte. Det här är inte menat som en kritik mot Ohlsson, utan en förhoppning om att det ska finnas plats för alla sorters tjejer. 


Så värst förvånande är det ändå inte när varken en tjej eller en kille är duktig. Och ingen höjer på ögonbrynen när en kille inte är det. Däremot tjejer som är oduktiga men ändå kräver att bli lyssnade till: de kan kasta omkull hela samhällsordningen. 

 

Ni som tar micken på mellanstadiets talangshower och rockar loss trots att ni sjunger förjävligt. Ni som kastar er in i debatter utan att vara experter på ämnet. Ni som får arga tantblickar på tunnelbanan för att ni pratar för högt i telefon. Jag har er rygg. 

 
Skam-Chris. Befriande oduktig. 

Att vara duktig i sin roll som politiker är inte särskilt nytt. Det kryllar av duktiga personer svensk politik. Det finns massvis med folk som är duktiga på att hålla sig till talpunkter, på att ha hård hud och på att inte svara rakt ut på frågor. Att vara oduktig verkar på många ställen vara framgångsrikt: Trump, Sanders, och Grillo är personer som jag utan närmare personlighetsutredning skulle klassa som motsatsen mot Ohlssons duktighetsideal. Lite mer ”kör bara kör”- inställning. 

 

Jag har inte en heltäckande förklaring till vad karismatiska ledares framgångar på både vänster och högerkanten egentligen beror på. Men. Jag tror att att deras sätt att vara oduktiga på har spelat roll. De känns mer än andra nära sina väljare. Äkta, lite mer ”som oss”. 

 

Det finns något ofrånkomligt kontrollerat i duktigheten. Något distanstagande. 

 

Om alla politiker är duktiga blir politik inte förståelig för andra än duktiga väljare. Och eftersom jag tycker att vår demokrati ska inkludera också de som är snäppet mindre seriösa än Birgitta Ohlsson blir det dominerande duktighetsidealet ett demokratiskt problem. Eller en walk over till sköna och slängiga populister. 

 

Finns det, även i demokratiska och rimliga rörelser, plats för lite garv, glimt i ögat och sårbarhet? Går det att ha skarpa politiker som inte är torrbollar? Kan politik rent av bli en plats för… människor? Jag hoppas det. 

 

Olsson har skrivit ”Duktiga flickors tio budord”, som jag hoppas kommer skänka styrka till många.  

Här kommer mina tio budord för alla slarviga, roliga och karismatiska tjejer out there:

 

  1. Var modig. Ingen minns en fegis
  2. Var ödmjuk. Du kommer göra miljoner fel. Våga ändra dig, våga be om ursäkt. Blott halsen. 
  3. Trots att du inte är duktig, förakta aldrig duktighet. Omge dig med duktiga människor. Men tävla inte mot dem i att vara duktig. 
  4. Tramsa. Ha glimten i ögat. Försök att inte låta tråkmånsar dra ner dig. 
  5. Tramsa inte bort dig själv. Ta dig själv på allvar. Kräv att andra tar dig på allvar. 
  6. Ta dig själv på lagom mycket allvar. Sådär 70% är min rekommendation. 
  7. Låt aldrig folk förväxla din glädje med dumhet. 
  8. Låt folk bjuda dig på middag när du är pank. Det är inte så farligt. 
  9. Köp inte för dyra kläder, du kommer ändå spilla mat på dem. 
  10. Var girig. Kräv ett liv som väger upp för döden. 

 

Ps. Vill du läsa mer om dåliga tjejer har jag skrivit om deras stundande världsövertag tidigare, här om musik och här om tv-serier.

Mest omtyckta inläggen

Jag googlade på "bröst" och ni kan aldrig ana vad som hände sen.

Idag skrev en lång rad debattörer på DN debatt om porrens skadliga effekter...

Vad Jan Björklund egentligen menar när han pratar om höghastighetståg

Igår debatterades klimatet och höghastighetståg i SVT’s Agenda. Kul! Nya st...

Avskaffa rösträtt för vuxna

Att få rösta är ett stort ansvar som kräver mycket av våra medborgare. De s...

Typiskt killar!

Johan Hakelius har ett minst sagt spännande resonemang i en krönika i Expre...

Blogg

Moderaterna är dåliga kompisar när de "tar oro på allvar"

Bild: Di.se

Ett modeord i politiken är 2016 oro. Mellan raderna handlar det alltid om oro för att flyktinginvandring är farligt. På twitter pratar såväl troll som ledarskribenter om att ta oro på allvar. Men mest av alla har Moderaterna pratat om att ta oro på allvar för att förklara sin nu hårdare migrationspolitik. 

 
Här snackar Tobias Billström, tidigare migrationsminister som nu är riksdagsledamot och vice talman, om Moderaternas nya, tuffa migrationspolitik i Aftonbladet:
 

 

 

Och här skriver partisekreterare Tobmas Tobé i aftonbladet att man efter USA-valet måste ta människor oro på större allvar: 

 

 

Jag tänkte fokusera på vad oro är. Alltså inte vad är vi oroliga för, utan vad är oro?  

Enligt BUP.se är oro en känsla som ”… kommer för att signalera för oss att något är farligt  så att vi kan undvika det eller förbereda oss på att klara av det.” Ofta är oron helt normal, till exempel inför att du ska hålla ett tal eller spela en fotbollsmatch. Då kan den hjälpa dig att koncentrera dig och förbereda dig. Och då brukar oron gå över av sig själv. 

Det jobbiga är när oron är svår att bli av göra sig av med. Oro är obehagligt. Man kan tappa aptiten, få ont i magen och sömnproblem. Man kan få hög puls och snabb andning, känna sig yr och darrig. Vissa ser prickar framför ögonen eller får tunnelseende. Andra upplever att det är svår att andas. Jag har stort medlidande med alla som lider av oro. 

Vårduiden, 1177.se, ägnar mycket text åt att förklara att oron inte behöver stämma överens med hur det egentligen är: 

Man kan också börja tolka andras beteende efter sin egen oro. Är man rädd att inte duga börjar man tolka sina medmänniskors ord och blickar som uttryck för att man inte duger- även om de inte alls menar det.  Om man är rädd för att en generös flyktingpolitik är farligt för Sverige hittar man tecken på det, och stänger ute tecken på att flyktingar bidrar till Sverige. 

Vad ska man då göra åt oro?

Det finns en hel del man kan göra själv. Vårdguiden tipsar om att prata med någon du har förtroende för. ”Det kan vara en kompis eller någon annan som gillar som kan hjälpa dig att se saker ur andra synvinklar”. BUP tipsar om att närma sig det man är rädd för- även fast det känns läskigt. Efteråt brukar det kännas bättre att man vågade. På UMO’s hemsida står det att det är viktigt att fortsätta göra det du gör, även om du känner ångest. Om du tar det lugnt och andas kommer oron att klinga av. 

Det finns också hjälp utifrån att få. Man kan söka professionell hjälp på t.ex. en ungdomsmottagning eller en vårdcentral. Det finns flera hjälplinjer att ringa.

UMO har listat tips på hur man kan hjälpa en kompis som mår dåligt. Till exempel:

-Gör något tillsamans med den för att få den att tänka på något annat.
-Små generösa gester. Om man märker att någon mår dåligt så kan man ju vara extra snäll mot den personen.
-Vara där för personen, hålla om, prata med, lyssna på personen, uppmuntra, var uppmärksam. Ge den stöd, visa att han eller hon har många som hjälper i omgivningen. Visa hänsyn till hans eller hennes känslor. 

Fina och bra tips, tycker jag!

Utifrån allt vi nu vet om oro- vad ska man då göra för att hantera politisk oro? 

Jag tror uppriktigt inte att svensk välfärd är under hot på grund av att vi beviljar människor som flyr från krig sin mänskliga rättighet att få asyl. Men om det vore helt sant: hur ska man hantera det? Genom att heja på oron, skrika om systemkollaps, och understryka hur farligt det är med flyktingar? Att som moderaterna lägga om hela sin politik? Nej, det låter inte som något en bra kompis skulle gjort.

Det är uppenbart att moderaternas retorik om att ta ”människors oro på allvar” inte är på grund av medkänsla till för de som känner oro - moderaterna gör det för sin egen vinning. 

Det snälla sättet att hantera människor oro för flyktinginvandring skulle vara att ta sin oroliga medmänniska i handen och säga att det kommer att ordna sig. Säga att jag förstår att du är orolig nu, men jag lovar att vi kan lösa det här tillsammans. Prata om att det inte är hemsk utan tvärt om väldigt fint att människor söker skydd hos oss. Att vi som har idéer för hur människors ska kunna få bra jobb och bostäder- oavsett om man är född i Sverige eller kom hit nyss. Att vi ska samarbeta och lösa det här tillsammans. 

 Det är klart att man inte kan jämföra oro i ett politisk kontext med oro i ett psykologiskt kontext rakt av - det skulle rentav kunna vara ett sätt att förminska psykisk ohälsa. Det är inte min intention. Det finns också utrymme för självkritik, nog har Miljöpartiet från gång till annan också försökt profitera på att piska upp oro för klimatet istället för att prata om lösningar. Det kanske inte ens alltid är helt och hållet fel att göra så.

Men om man ärligt har att bemöta oro som sitt högsta politiska mål borde man vara otroligt noggrann så att man inte istället skapar mångdubbel oro. Oro, rädsla och hat är ett svart gyttjigt gift som tränger in överallt. Samtidigt är det explosivt, och det sprider sig snabbare än fågelinfluensa. Vi kommer att behöva många riktigt bra kompisar för att bekämpa det. 

Hanna 

 

Lästips!

Ulf Bjereld bloggar också på ämnet Oro, och dess fördunklande effekt på debatten. http://ulfbjereld.blogspot.se/2016/11/om-mantrat-ta-manniskors-oro-pa-allvar.html

 

Mest kommenterade inläggen

RIP Bramble Cay-råttan

Den här sommaren hände något historiskt. Det var första gången i historien ...

Välkommen till min nya blogg!

Mitt första inlägg.