Opinionsblogg

Tankar om att flyga - om mig själv som femtonåring, flygindustrin, livsstilssval och Fader Vår.

 

När jag var 15 bestämde jag mig för att bli vegetarian. När jag var 16 åkte hela min släkt för att fira min fasters 60-årsdag i Thailand. Jag följde inte med - jag kunde inte acceptera hur mycket utsläpp jag skulle orsaka. Jag skällde på alla som åkte bil eller inte sopsorterade tillräckligt bra. Såg jag en mjölkförpackning som inte var kravmärkt fick jag lust att kasta den i huvudet på idioten som låtit sin snålhet segra och köpt vanlig mjölk för att spara två kronor.

 

Ganska mycket har hänt. Idag flyger jag ibland. Jag äter fortfarande inte kött, men jag tycker inte längre att det viktigaste är att jag lever det perfekta, rena, hållbara livet. Jag har funderat på det här i snart 10 år och kommit fram till att min övertygelse inte är att min egen livsstil är det viktigaste. När jag ärligt har berättat att jag flyger ibland har det väckt en del funderingar och bekymmersrynkor, så jag tänkte försöka förklara lite mer utförligt. Hoppas ni vill följa med på den här mentala, helt fossilfria, resan.



För det första: jag hatar flygindustrin
Flyget står inte för jättestora utsläpp av världens total, men det är bara för att det bara är vi den här privilegade delen av världen som flyger: flyg har superstora utsläpp per resa. Att flyga är ett extremt energikrävande sätt att förflytta människor eller varor på: även flyg på biobränsle eller el kommer göra av med för mycket energi.

 
 Flyget är inte vilken marknad som helst.
 
 1. Som de flesta sakerna vi gör som förstör vår planet är själva förstörandet - kostnaden för det - inte inräknat i priset. Det är en externalitet. När externaliteter inte är inräknade i priset för t.ex. en flygbiljett är det någon annan som får betala för skadan en flygresa orsakar än den som flyger.
 
Idag är det bönder i fattiga delar av världen som får sämre skördar pga torka och stor utsatthet för naturkatastrofer som står för notan. I framtiden kommer kommande generationer, även här i Sverige, att behöva betala för den kostnaden som inte är internaliserad i flygets pris idag. (Eller i bensinens pris, eller uranets pris, eller någon annan ändlig råvaras pris). Om externaliteten var internaliserad, alltså om saker kostade vad de faktiskt kostar för samhället, skulle vi inte ha råd med några klimatförstörande grejer. Priset skulle vara för högt.
 

Så idag får man alltså förbränna fossila bränslen utan att räkna med det farliga. Då är det klart att bil och flyg kan vara billigare än tåg - om man hade räknat med skadan det gör på planeten hade typ inget transportmedel haft en chans mot tåget.

 

2. Men det blir  värre! 1944 samlades många länder i Chicago för att bestämma hur det civila flyget skulle fungera efter andra världskriget. De bestämde saker som att alla länder har suveränitet över sitt eget luftrum. Den här konventionen ratificerade Sverige som lag 1946. Det var säkert bra på många sätt, men en väldigt klurig grej flyglobbyn fick in redan då var att alla länder måste ha samma beskattning på flygbränsle, vilket i praktiken gör det helt omöjligt att beskatta bränslet över huvud taget. Därför har flyget, fram till i vår när flygskatten äntligen börjar gälla, varit helt obeskattat. Det är det inget annat transporslag som är. (Eller ja, cykel och gång då.) Så inte nog med att kostnaden för skadan flyget orsakar inte är med i priset - det är till och med MINDRE skatt på flyg än på tåg.

 

3. Men det blir ännu värre!! ETC avslöjade nyligen att ingen av de 29 av Sveriges 39 flygplatser som ägs av kommuner går runt av egen maskin: alla sponsras av kommunpengar. 2016 gick 635 miljoner kr skattepengar till direktsponsring av flyget. För varje resenär via Pajalas flygplats är biljetten subventionerad med 2861 kronor, och resorna till och från Moras flygplats subventioneras med 1 653 kronor.

 

Citat från ETC: ”Enligt Stefan Gössling, professor i turismvetenskap, skapar subventionerna en överkapacitet som leder till sjunkande priser och i sin tur ökat flygande. 2017 blev ännu ett rekordår med en ökning på sju procent fler flygresor jämfört med föregående år.
– Finns det flygplatser så flyger man, inom forskningen kallar vi det för inducerad efterfrågan.’”

 

 
 Det här gör mig helt galen. Att flyget inte bara inte behöver stå för skadan det orsakar, inte heller behöver betala helt vanlig skatt som alla andra transportslag gör, och DESSUTOM får massa extrapengar från stat och kommun! Jag har svårt att tänka mig en mer sne konkurrens.
 
Bloggaren och författaren Sandra Beijer väcker en intressant frågeställning här när hon får en fråga om flyget (längst ner i inlägget, ett svar som jag förövligt tycker är modigt, öppet och klokt):

Har inte heller koll här; men funderar ibland på om ”nöjesflygningen” är det största hotet? Det stora problemet är väl alla dessa ”slösflyg” där man hellre kan åka tåg (eller ta ett skype-möte) som görs businessmässigt etc. Alla dessa flyg som åker över världen, hur många procent av de är nöjesflygning egentligen? Jag vet inte.”

 
 

 

Jag försökte kolla upp det här! Hittade inte någon jättetydligt statistik, med detta kommer från en rapport av Konkurrensverket:  ”Av de 17-18 miljarder som svenska företag, myndigheter och privatpersoner betalade för flygresor kan drygt 10 miljarder hänföras till den första kategorien, och cirka 3,5 miljarder vardera till myndigheter och privatpersoner”.

Hur stor del av omsättningen ens resor var kan ju inte direkt översättas till hur mycket man flugit (kanske köper företag dyrare resor t.ex), men tycker ändå det här ger någon sorts fingervisning. Ca 60% av flygets omsättning kommer från företag, 20 från privatpersoner. Och även om det finns många företag som försöker ha schysstare resepolicys tror jag inte det är idealism som kommer ställa om den här rejäla delen av flyg-kakan. Ska ett företag välja ett annat resmedel (eller försöka ha fler digitala möten) - så MÅSTE flyget bli dyrare. Det viktiga är inte att de som bryr sig om klimatet är perfekta, men att de som inte bryr sig om klimatet inte får förstöra planeten så jävla billigt och sponsrat av skattepengar. Detta. Detta är det viktiga. 

Kan man utöva konsumentmakt på flyget? 

Vad händer när du ställer in din flygresa? Ofta kommer priset då sänkas så att någon annan ska vilja köpa den istället. Kanske sänks priset på den flygstolen så mycket att flygbolaget går back! Det låter ju bra. Men vad händer då? Kommunen går in och sponsrar resten av biljetten så att flyglinjen kan hållas uppe. Så trots att du kämpade så hårt, och la så mycket energi på att hitta en bra tågresa istället, vad förändrades? Du kämpar med riktigt orättvisa förutsättningar. Allt det här gör ju det ganska svårt att tillgodoräkna en bortvald flygresa som faktiskt sparande av klimatpåverkan. Jag menar inte att vara taskig mot er som offrar er och slutar flyga. Men jag tycker den här frågan är så pass viktigt att vi måste våga tänka på den på riktigt och våga erkänna att det kan vara så att privata vals direkta påverkan på klimatet är ganska begränsad. 

 Men, det kan förändra på längre sikt genom att väcka en debatt! Jag kan ju inte säga att att avstå från flygresor inte ger någon effekt - de senaste veckorna har dominerats av en flygdebatt som uppstod när några skribenter berättade att de slutat flyga. Efter den här vågen känns det riktigt svårt för flyglobbyn och Centerpartiet att fortsätta gråta över 60 kr flygskatt, eller hur? Debatten har skapat MYCKET mer utrymme för radikal klimatpolitik! Wow! Så det GÖR ju skillnad att avstå flyget. Kanske inte i faktiska utsläpp — men som politisk protestaktion. Och det spelar ju verkligen roll!

Men i fallet flyg har jag ganska svårt att tro att konsumetmakt kommer att fungera: konsumentmakt kräver rättvis konkurrens. Flyget är söndersponsrat medans tåget är underfinansierat och nedmonterat. (Det är inte en naturlag att det ska vara skitsvårt att åka tåg i Europa utan följden av politiska beslut). I frågan om flyg har vi så JÄVLA mycket som talar emot oss om vi försöker välja det ”rätta”. 

 

För försöker gör vi ju! 

 

Vi försöker. Jag försöker. Jag vet att du försöker. Jag ser alla er som kämpar för att flyga mindre, äta mer klimatsmart, ta cykeln och miljoner andra grejer för en bättre planet. Och det är ju bra! Men vår inre kamp mellan det som är lätt och najs det som är svårt och dyrt är faktisk inte rättvis. Jag vill inte hyckla: jag kommer att misslyckas. Jag har gjort det och kommer göra det många gånger framöver. Hur goda intentioner jag än har kommer en billig flygresa då och då locka med mig ut på äventyr. 

 

Det här för mina tankar mot de som ägnar livet åt att vara goda människor. Eller, det vill ju alla, men tänk på t.ex. präster eller munkar som verkligen viger hela livet åt att vara så goda de kan. Även de kommer att misslyckas. Det är en del av hela grejen, man har en intention och man försöker. Men man kommer misslyckas. Då får man be om förlåtelse, och försöka förlåta sig själv. I en av kristendomens viktigaste böner uttrycker man det såhär: ”Utsätt oss inte för prövning, utan fräls oss från det onda”. Jag längtar också efter lite (ateistiskt) frälsning! Att det inte ska vara så förbannat svårt att göra rätt. 

 

Jag förstår inte riktigt poängen med att låtsas som att jag aldrig kommer att fela. Många hävdar att det skulle vara förtroendeingivande om jag lovade att aldrig flyga igen. Vilka skulle få förtroende för mig då? Ni som redan lyckas ha stränga liv utan misslyckanden? Okej, men ni verkar ju frälsta nog. Jag vill kunna få förtroende av de som är som jag: som försöker men inte lyckas hela tiden, eftersom att spelplanen är riggad så att vi inte ska kunna lyckas. Alltså vanliga människor. Jag söker inte förtroende som en aldrig felande gud - utan som en människa. Men en människa som är arg och vill förändra samhället. 

 
 
Jag tror att ett stort hinder för människor att engagera sig i miljörörelsen generellt, och i Miljöpartiet specifikt, är att man uppfattar oss som präktiga. Kanske lite självgoda och malliga. En av den vanligaste invändningarna jag hör när jag är ute och pratar med elever på gymnasieskolor och frågar om de vill gå med i Grön Ungdom är ”Jag vill… men jag äter ju kött/åker ju bil…”. Man tänker alltså att man måste ha det perfekta hållbara livet (igen, en omöjlighet) innan man ens får tycka något. Förstår ni hur farlig den här tröskeln är för om vi ska hinna rädda världen i tid? För då måste vi ju lyckas engagera alla de som brinner för klimatet - även om de, precis som jag, inte har en helt hållbar livsstil i ett helt ohållbart system.

 

Jag har mer på fötterna än mina egna anekdoter. Nyss var jag på ett föredrag med Ungdomsbarometern som specialiserar sig på att mäta ungas vanor och värderingar. Där framkom flera spännande saker: Unga idag är mycket mer engagerade i hållbarhetsfrågor än tidigare. Unga idag har en mycket större tro på att de kan förändra samhället än tidigare. Unga tycker att det är viktigare att leva hållbart än tidigare. Men. Få tycker att de lever hållbart idag. 

 

Så det finns ett glapp här: man brinner för klimatet och försöker leva hållbart. Och när man inte lyckas (för det är omöjligt att lyckas), vem skyller man på då? Att flygets externaliteter inte internaliserats? Nej. Man skyller på sig själv. Så man försöker ännu mer. Man blir strängare med vad man äter. Vad man köper. Hur man reser. Man sätter fler regler för sitt liv och begränsar sig snävare och snävare. När unga (framförallt tjejer, men också en del killar) ska lista vad de gör generellt på en dag anger de: Försöker leva hållbart. Försöker leva jämställt. Stressar för att få ihop allt. 

 

Alltså att stressa för att få ihop allt är en syssla unga håller på med. Och såklart det blir jävligt stressigt när man ska försöka leva hållbart och inte får någon hjälp från politiken! När all ens kämparglöd och kraft att förändra vänds inåt, mot sig själv. Det är så taskigt mot alla som brinner för klimatet att inte sträcka ut en hand till dem. Säga ”Det gör inget. Du får vara med ändå.” Ge dem verktyg att att vara med i en samhällsförändring.

 

Vi lyckas inte fånga upp det enorma engagemanget som finns och vända det till en kraftfull analys som hur vi ska förändra samhället tillsammans. Det här är demokratins och miljörörelsens största hemläxa. Just nu sviker vi dem.

 

Får moppekillar och stureplanstjejer vara med? 

 Grön Ungdom har vi diskuterat den här frågan länge. Vi började försiktigt: finns det en risk för att nya medlemmar blir bortskrämda av att vi skäller på dem för att de inte är veganer? Och sen har vi haft en långsam och eftertänksam resa mot att bli mer öppna och inkluderande, oavsett var du kommer ifrån eller hur du lever ditt liv. Ska moppekillar få vara medlemmar i Grön Ungdom? Stureplanstjejer? Såna som brinner för shopping? Såna som flyger på semester utomlands? Såna som äter kött ibland om det är svenskt och ekologiskt? Såna som äter kött ofta, även om det inte är svenskt och ekologiskt? Svaret är JA. Man ska få vara det. 

 

Vi är såklart inte framme än. Men jag blir så stolt varje gång jag ser medlemmar i Grön Ungdom som vågar stå på festivaler eller skolor och säga till alla möjliga sorters människor: skulle du vara intresserad av att engagera dig i Grön Ungdom?

 

Och jag blir lite besviken på när vissa Miljöpartister ser helt rött för att jag flög på en semesterresa förra året. Jag tycker liksom inte vi ska välja våra politiker på grund av hur stoiskt de kan motstå frestelser. Och om man blir så arg på mig - jag har kämpat för klimatet dag och natt i åtta år - hur kommer man då behandla en nyfiken medborgare som kanske kan tänka sig att rösta på Miljöpartiet men inte har ställt om hela sitt liv? 

 

Jag blir lite förbryllad av hur mycket en semesterresa kan uppröra. Vi, de allra flesta gör dem. Många gör säkert fler än mig. Jag ljuger inte om det eller försöker smussla undan mitt flygande. Om vi skulle lägga all tid vi lagt på att diskutera denna enda semesterresa på att fightas mot flyglobbyn - hur långt hade vi inte kunnat komma då? Det här gör mig lite trött och ledsen.

 

Samtidigt förstår jag ilskan och förvirringen. Om man länge har tänkt att det viktigaste man kan göra för att rädda klimatet är att vara en medveten konsumet i vardagen är det klart att det sticker i ögonen när jag berättar att jag tänker annorlunda. Jag menar inte att kritisera er, jag försöker bara ge debatten lite mer nyans. Jag kommer aldrig att uppmuntra någon att sluta försöka ha en så hållbar livsstil det går. Ni behövs! 

Men jag hoppas att ni kan se att jag behövs. Också. 

 

Så. 

 

Till dig som brinner för klimatet och avstår flyg: Grym du är! Om du samtidigt kommer ihåg att det här är en politisk fråga och sätter press på politiker kommer du vara en jävligt ostoppbar kraft. 

 

Till dig som inte avstår flyg men ändå brinner för klimatet: Grym du är! Engagera dig trots att du inte lever ett perfekt liv och kanalisera din ilska och besvikelse mot systemet istället för dig själv så kommer du vara en jävligt ostoppbar kraft. 

 

Fred och kärlek, 

Hanna



Kommentarer

Kommentera