Opinionsblogg

"I love you, but your'e bringing me down." — Om sociala medier, rätten till din egen hjärna och det akuta hotet mot demokratin.

Någonting har hänt. 


I år har plötsligt många av mina vänner nyårslöften som handlar om att hålla på mindre med sociala medier. Runt mig viskar allt fler klagande på att de skäms över hur kort deras uppmärksamhetsspann har blivit, hur det förstör jobbet, filmetittandet och daten. Att långa texter blir svårare och svårare att ta sig igenom. Vi verkar ha nått en tipping-point där till och med Alex Schulman har slutat med smartphone! 

 

Jag lägger mycket tid på att klura ut knep för ett mer harmonisk användande av min telefon. Ha den längre från sängen på natten, ha stör ej-läget på, ha färre notifikationer. Men det verkar vara något större i rörelse. Hur kommer det sig att jag plötsligt måste kämpa (ganska hårt!) för att behålla en gnutta av min egen uppmärksamhet och min egen hjärnkapacitet? Varför får något tjäna pengar på att göra min hjärna oförmögen till det jag vill hålla på med?


Det här behöver vi prata om: någon tjänar pengar (alltså har ett ekonomiskt intresse) av att sabba vår kognitiva förmåga - vår förmåga att tänka. 

 

 

Det låter brutalt. Häng med så ska jag förklara. 


Att du hela tiden har impulsen att kolla Facebook, Instagram eller Snapchat, för att sedan finna dig fast där, scrollandles i timmar, är ingen slump. Att du hela tiden känner dig splittrad, oproduktiv och jagad är ingen slump. Att mellanrummet mellan mellan de riktigt intressanta tankarna du tänker och samtal du för verkar bli längre och längre är ingen slump.  Att du känner alldeles för lite makt över din egen tid är ingen slump. En hel industri av extremt skickliga människor har nämligen gjort sitt bästa för att det ska vara så. 

 

Alla stora sociala medier drivs av reklamintäkter och har som överordnat mål att du ska spendera så mycket tid på den som möjligt. Jag känner ingen som har som mål med livet att spendera maximalt med tid på Facebook. Våra mål är snarare att ha kul med våra kompisar, ägna oss åt våra hobbys, lära oss intressanta saker, vara pigga, glada och friska. De stora sociala medier-företagen jobbar mot dina intressen.  Och de gör det skickligt. 

 

Röda symboler för notifikationer istället för diskretare färger (rött är en triggerfärg för vår reptilhjärna), små, slumpmässiga och ofta förekommande dopamin-kickar (risken av att ibland inte få kicken håller oss ständigt på tårna känslomässigt), slumpmässigt uppdaterade flöden som gör att vi inte kan låta bli att pull down to update och och om igen. Videos som börjar spela automatiskt i flödet (vi är programerade att vara uppmärksamma på rörelser och rörlig bild). Det är ett talangfullt manipulerande av industriell storlek som av naturliga svagheter i den mänsklig hjärnan. Det är faktiskt inte ditt fel att du inte lyckas stå emot. 

 

”Alla är distraherade. Hela tiden”, säger före detta Facebook-medarbetaren som var med och skapade like-knappen Justin Rosenstein till The Guiardian.

 

Jag är övertygad om att det är bra om alla reflekterar över hur vi själva kan skaffa bättre telefonvanor för att bli distraherade mindre. Men. Det kommer alltid att vara en orättvis kamp. Den logiska delen av din hjärna behöver kämpa mot impulsdelen av din hjärna - som får eldunderstöd av en miljardindustri som är experter på att egga dina impulser och beroenden.

Eller som motståndsrörelsen i Hunger Games säger: 

 

 

I love you but your’e bringing me down. 


Missförstå mig rätt: Jag älskar teknik, internet och sociala medier. Jag tror verkligen att det skulle kunna göra livet mycket bättre för oss människor. Jag älskar att kunna kolla upp vägen när jag ska någonstans, jag älskar att kunna lyssna på ljudbok när jag promenerar till jobbet, jag älskar min och mina vänners chattgrupp, jag älskar att ha dem på Snapchat och se små ögonblick från deras liv. Jag tycker det är så fint att mina släktingar kan se lite av vad jag håller på med på dagarna. Jag älskar att jag kan ringa folk på Messenger utan att ha deras telefonnummer. Teknologi som är på vår sida — som hjälper mig att uppnå mina mål med livet istället för att motarbeta dem - skulle kunna vara helt fantastisk. Det är snarare affärsmodellen, reklamlogiken och skyddslösheten från exploatering jag ifrågasätter. 

Enligt Nicholas Carr, författare som har följt neuro- och kognitionsforskning och skrivit boken The Shallows – What the Internet Is Doing to Our Brains (redan 2011), blir vi allt dummare. ”Sämre på problemlösning. Värdelösa på att koncentrera oss på en uppgift. Dåliga på att begripa logiska resonemang och abstrakta tankegångar. Som om inte det vore nog är vi mindre kreativa, uttrycker färre djupsinniga tankar och när vi träffar andra människor ger vi intryck av att vara ointresserade av dem”, sammanfattar Fokus.

 

Två till intressanta citat från samma Fokus-artikel: ”Tre forskare från UCLA gjorde därför en uppföljning av studien, rekryterade 520 studenter och gav dem två sorters test på intellektuell skärpa. Det ena mätte tillgänglig kognitiv kapacitet, hur mycket en människa kan koncentrera sig på en speciell sak, det andra flödande intelligens, en persons förmåga att tolka och lösa obekanta problem. En grupp studenter uppmanades att ha sin telefon framför sig när de löste uppgiften, en annan att ha dem i en väska, en tredje att lämna dem i ett annat rum. Resultaten: de som hade telefonen nära till hands fick sämst resultat, och de som hade sin telefon i ett annat rum bäst. Ju närmare telefonen försökspersonerna befann sig, desto sämre fungerade deras hjärnor.

Men i intervjuer efteråt sa samtliga deltagare att deras telefoner inte alls hade distraherat dem. De hade inte ens tänkt på dem. De föreföll helt omedvetna om telefonens inverkan på deras prestation trots att den tydligt påverkade deras tänkande.”

 

”En brittisk undersökning visade att smartphones hämmar utvecklingen av personlig närhet i sociala relationer och minskar individers känsla att bemötas med empati och förståelse. Studien replikerades av andra forskare och fenomenet bekräftades i en rapport som publicerades för några månader sedan.” 

 

Jag minns i hur jag i grundskolan, innan jag hade en smartphone, fann så ren tillfredställelse av att sitta en hel lektion och försjunka i att lösa uppgifter, läsa eller skriva. Och då har jag ändå alltid sett mig själv som en sprallig, rastlös och högljud person. Men det var fortfarande tillgängligt för mig: att en liten stund på dagen i tystnad och ensamhet bara få ägna mig åt något helhjärtat. Idag finns information i överflöd och bristvaran är vår uppmärksamhet. Den största lyxen då är kanske är att i lugn och ro få koncentrera sig på något riktigt djupt. Under en längre tid. Kan du minnas senast du gjorde det? 

 

Jag minns också stressen jag hade i mig när jag under många var rökare. Hur jag fruktade varje tillfälle jag inte kunde eller fick röka - biobesök, flygresor, längre föreläsningar kändes som bestraffningar. (Jag lyckades inte ens motstå cigg när jag hade halsfluss, trots att det gjorde otroligt ont att röka då.) Idag har jag samma känsla av att min hjärna nästan brinner upp av stress och ilska när min mobil laddar ur när jag är på väg någonstans. Att vara ensam med mina tankar i tio minuter på tunnelbanan har blivit min värsta skräck. Visst låter det misstänkt likt ett beroende? 

 

Ett akut hot mot demokratin

 

Det blir värre. Det är inte bara våra hjärnors integritet som är under hot utan även hela demokratin. 

 

Tidningar och media måste använda samma upptrissade logik för att vara lönsamma; att stimulera din reptilhjärna för att sno åt sig din uppmärksamhet snabbare än konkurrenten. Det mest effektiva är att göra oss arga och rädda - då klickar och delar vi. Därför premieras det sensationella över det nyanserade. Det grunda över det fördjupande. Raseri över resonemang.  

 

 

James Williams, tidigare google-medarbetare som nu doktorerar på Oxford University om etiken för övertalande design uttrycker det såhär: ” 'Det förvränger inte bara hur vi ser på politik men kan över tid ändra sättet vi tänker på, och göra oss mindre rationella och mer impulsiva. Vi vänjer oss in i ett ständig kognitivt tillstånd av raseri, genom att internalisera dynamiken hos mediumet.' Williams har utforskat en ny dimension av den moderna världen. Om uppmärksamhets-ekonomin vittrar bort vår förmåga att minnas, resonera, fatta självständiga beslut — färdigheter som är essentiella för att styra sig själv — vad finns det för hopp för demokratin?"

 

Man kan hävda att vi rent kognitivt håller på att bli, eller rent av redan är,  en helt en annan sorts människa. Duma, arga, rädda och distraherade.  Mitt ödmjuka anspråk är att vi borde ha mer att säga till om när det kommer till att förändra det mänskliga släktets natur till det sämre.

 

Vad ska vi göra? 

 

Många har pratat och skrivit om ämnet den senaste tiden, men vad jag vet har det inte aldrig diskuterats i en politisk kontext i Sverige innan. Då räcker det inte att identifiera problem - vi måste försöka hitta lösningar också. 

 

En intressant tankebana är att det vi gör när vi ger ett företag vår uppmärksamhet, som skapar värde åt dem, är att utföra ett arbete. Ett arbete som skadar oss, och som vi dessutom inte får betalt för. Historiskt när arbetare har haft dåliga villkor och dåligt betalt för det värde de skapar har det funnits en tydlig strategi för föränding —att organisera sig för kollektivets rättigheter: fackförbund.  En fackrörelse för sociala medier-användare som representerar våra intressen gentemot företaget och garanterar användarkollektivet insyn i, och något att säga till om över, mediets algoritmer. Skulle det kunna vara en väg framåt?  

Historiskt har fackföreningar haft spelat stor roll, men det har också varit viktigt med politik som skyddar arbetare. Hur skulle sådan se ut i den här samanhanget?

 

Min (hälsosamma) ryggradsreflex är misstänksam mot prat om att ”reglera internet” och jag brukar bli arg på de som vill cencurera t.ex. porr. Hur skulle en politik som skyddar vår dyrbara rersurs, uppmärksamhet, men som inte är för auktoritär eller frihetsinskränkande kunna se ut? Kan en ledtråd vara att reglera funktioner, men inte innehåll? Behöver vi börja se hjärn-integritet som en rättighet? Jag har inte alla svar, men jag är övertygad om att det är något alla politiker med en ambition att svara på dagens problem och värna demokrati kommer behöva diskutera.  Att enorma företag fritt får exploatera våra hjärnor helt utan transperens, medbestämmande eller skydd låter i alla fall inte rättvist i mina öron. 

 

Roger McNamee, riskkapitalist som har tjänat mycket på tidiga investeringar i Google och Facebook men som blivit allt mer skeptisk mot de båda, tycker att företagen borde regleras hårdare, inklusive nya anti-monopollagar. Like-knappsskaparen Rosenstein tror att det kan bli en fråga om statlig reglering av ”psykologiskt manipulativ marknadsföring” och jämför det med att vidta åtgärder mot tobaks- och fossilt bränsle-företag. Förslag väl värda att tänka på!  

En annan idé som min tech-nördiga pappa tror att på är att Blockchain (oroa dig inte, jag har inte heller riktigt fattat vad det är), kommer ge nya möjligheter att låta användarna få utdelning på det värde de gemensamt skapar med sitt innehåll och sin uppmärksamhet. Också det låter intressant! 

 

Jag skulle vilja be dig som läser det här om några saker redan nu: 

  • Berätta hur du upplever att ditt liv förändrats av ständig pockande av din uppmärksamhet från telefonen. Märker du skillnad i din förmåga? Vad har du för knep för att motverka det?
  • Berätta hur du tror att teknik som jobbar för oss, istället för mot oss, skulle kunna se ut. Om du fick bestämma, vad skulle all den enorma tekniska kapacitet som finns hjälpa dig med?
  • Vilka politiska förslag tror du skulle kunna skydda våra hjärnor utan att att inskränka vår frihet för mycket? 

 Tills dess: om någon lanserar en socialt medie som jobbar i mina intressen, där jag kan ha kontakt med mina vänner, min familj och nyheter — men utan reklam, alltså utan att behovet att manipulera mig för att få mer och mer av min uppmärksamhet — då skulle jag kunna tänka mig att betala en hel del för ett abonnemang. Jag tycker att våra hjärnor förtjänar bättre än såhär. Att våra tankar förtjänar att få tänkas på. Ordentligt och djupt. 

 

 

Inte fått nog?

Här är de superintressanta länkarna som jag byggt den här texten på: 

 Ola Söderholm i Lilla Drevet ( 35.40 min in): Uppmärksamhetsekonomin

Fokus: Priset för att ha städig hjärnkoll

The Guardian: 'Our minds can be hijacked': the tech insiders who fear a smartphone dystopia.

The Economist: Teenagers are growing more anxious and depressed. Could they hold the culprit in their hands?

 

Tristan Harris Ted-talk: How a handful och tech companies control billions of minds every day.

 Ett till Ted-talk från Tristan Harris: How better tech could protect us from distraction. 

 

Kommentarer

Kommentera