Blogg

Tankar om att flyga - om mig själv som femtonåring, flygindustrin, livsstilssval och Fader Vår.

 

När jag var 15 bestämde jag mig för att bli vegetarian. När jag var 16 åkte hela min släkt för att fira min fasters 60-årsdag i Thailand. Jag följde inte med - jag kunde inte acceptera hur mycket utsläpp jag skulle orsaka. Jag skällde på alla som åkte bil eller inte sopsorterade tillräckligt bra. Såg jag en mjölkförpackning som inte var kravmärkt fick jag lust att kasta den i huvudet på idioten som låtit sin snålhet segra och köpt vanlig mjölk för att spara två kronor.

 

Ganska mycket har hänt. Idag flyger jag ibland. Jag äter fortfarande inte kött, men jag tycker inte längre att det viktigaste är att jag lever det perfekta, rena, hållbara livet. Jag har funderat på det här i snart 10 år och kommit fram till att min övertygelse inte är att min egen livsstil är det viktigaste. När jag ärligt har berättat att jag flyger ibland har det väckt en del funderingar och bekymmersrynkor, så jag tänkte försöka förklara lite mer utförligt. Hoppas ni vill följa med på den här mentala, helt fossilfria, resan.



För det första: jag hatar flygindustrin
Flyget står inte för jättestora utsläpp av världens total, men det är bara för att det bara är vi den här privilegade delen av världen som flyger: flyg har superstora utsläpp per resa. Att flyga är ett extremt energikrävande sätt att förflytta människor eller varor på: även flyg på biobränsle eller el kommer göra av med för mycket energi.

 
 Flyget är inte vilken marknad som helst.
 
 1. Som de flesta sakerna vi gör som förstör vår planet är själva förstörandet - kostnaden för det - inte inräknat i priset. Det är en externalitet. När externaliteter inte är inräknade i priset för t.ex. en flygbiljett är det någon annan som får betala för skadan en flygresa orsakar än den som flyger.
 
Idag är det bönder i fattiga delar av världen som får sämre skördar pga torka och stor utsatthet för naturkatastrofer som står för notan. I framtiden kommer kommande generationer, även här i Sverige, att behöva betala för den kostnaden som inte är internaliserad i flygets pris idag. (Eller i bensinens pris, eller uranets pris, eller någon annan ändlig råvaras pris). Om externaliteten var internaliserad, alltså om saker kostade vad de faktiskt kostar för samhället, skulle vi inte ha råd med några klimatförstörande grejer. Priset skulle vara för högt.
 

Så idag får man alltså förbränna fossila bränslen utan att räkna med det farliga. Då är det klart att bil och flyg kan vara billigare än tåg - om man hade räknat med skadan det gör på planeten hade typ inget transportmedel haft en chans mot tåget.

 

2. Men det blir  värre! 1944 samlades många länder i Chicago för att bestämma hur det civila flyget skulle fungera efter andra världskriget. De bestämde saker som att alla länder har suveränitet över sitt eget luftrum. Den här konventionen ratificerade Sverige som lag 1946. Det var säkert bra på många sätt, men en väldigt klurig grej flyglobbyn fick in redan då var att alla länder måste ha samma beskattning på flygbränsle, vilket i praktiken gör det helt omöjligt att beskatta bränslet över huvud taget. Därför har flyget, fram till i vår när flygskatten äntligen börjar gälla, varit helt obeskattat. Det är det inget annat transporslag som är. (Eller ja, cykel och gång då.) Så inte nog med att kostnaden för skadan flyget orsakar inte är med i priset - det är till och med MINDRE skatt på flyg än på tåg.

 

3. Men det blir ännu värre!! ETC avslöjade nyligen att ingen av de 29 av Sveriges 39 flygplatser som ägs av kommuner går runt av egen maskin: alla sponsras av kommunpengar. 2016 gick 635 miljoner kr skattepengar till direktsponsring av flyget. För varje resenär via Pajalas flygplats är biljetten subventionerad med 2861 kronor, och resorna till och från Moras flygplats subventioneras med 1 653 kronor.

 

Citat från ETC: ”Enligt Stefan Gössling, professor i turismvetenskap, skapar subventionerna en överkapacitet som leder till sjunkande priser och i sin tur ökat flygande. 2017 blev ännu ett rekordår med en ökning på sju procent fler flygresor jämfört med föregående år.
– Finns det flygplatser så flyger man, inom forskningen kallar vi det för inducerad efterfrågan.’”

 

 
 Det här gör mig helt galen. Att flyget inte bara inte behöver stå för skadan det orsakar, inte heller behöver betala helt vanlig skatt som alla andra transportslag gör, och DESSUTOM får massa extrapengar från stat och kommun! Jag har svårt att tänka mig en mer sne konkurrens.
 
Bloggaren och författaren Sandra Beijer väcker en intressant frågeställning här när hon får en fråga om flyget (längst ner i inlägget, ett svar som jag förövligt tycker är modigt, öppet och klokt):

Har inte heller koll här; men funderar ibland på om ”nöjesflygningen” är det största hotet? Det stora problemet är väl alla dessa ”slösflyg” där man hellre kan åka tåg (eller ta ett skype-möte) som görs businessmässigt etc. Alla dessa flyg som åker över världen, hur många procent av de är nöjesflygning egentligen? Jag vet inte.”

 
 

 

Jag försökte kolla upp det här! Hittade inte någon jättetydligt statistik, med detta kommer från en rapport av Konkurrensverket:  ”Av de 17-18 miljarder som svenska företag, myndigheter och privatpersoner betalade för flygresor kan drygt 10 miljarder hänföras till den första kategorien, och cirka 3,5 miljarder vardera till myndigheter och privatpersoner”.

Hur stor del av omsättningen ens resor var kan ju inte direkt översättas till hur mycket man flugit (kanske köper företag dyrare resor t.ex), men tycker ändå det här ger någon sorts fingervisning. Ca 60% av flygets omsättning kommer från företag, 20 från privatpersoner. Och även om det finns många företag som försöker ha schysstare resepolicys tror jag inte det är idealism som kommer ställa om den här rejäla delen av flyg-kakan. Ska ett företag välja ett annat resmedel (eller försöka ha fler digitala möten) - så MÅSTE flyget bli dyrare. Det viktiga är inte att de som bryr sig om klimatet är perfekta, men att de som inte bryr sig om klimatet inte får förstöra planeten så jävla billigt och sponsrat av skattepengar. Detta. Detta är det viktiga. 

Kan man utöva konsumentmakt på flyget? 

Vad händer när du ställer in din flygresa? Ofta kommer priset då sänkas så att någon annan ska vilja köpa den istället. Kanske sänks priset på den flygstolen så mycket att flygbolaget går back! Det låter ju bra. Men vad händer då? Kommunen går in och sponsrar resten av biljetten så att flyglinjen kan hållas uppe. Så trots att du kämpade så hårt, och la så mycket energi på att hitta en bra tågresa istället, vad förändrades? Du kämpar med riktigt orättvisa förutsättningar. Allt det här gör ju det ganska svårt att tillgodoräkna en bortvald flygresa som faktiskt sparande av klimatpåverkan. Jag menar inte att vara taskig mot er som offrar er och slutar flyga. Men jag tycker den här frågan är så pass viktigt att vi måste våga tänka på den på riktigt och våga erkänna att det kan vara så att privata vals direkta påverkan på klimatet är ganska begränsad. 

 Men, det kan förändra på längre sikt genom att väcka en debatt! Jag kan ju inte säga att att avstå från flygresor inte ger någon effekt - de senaste veckorna har dominerats av en flygdebatt som uppstod när några skribenter berättade att de slutat flyga. Efter den här vågen känns det riktigt svårt för flyglobbyn och Centerpartiet att fortsätta gråta över 60 kr flygskatt, eller hur? Debatten har skapat MYCKET mer utrymme för radikal klimatpolitik! Wow! Så det GÖR ju skillnad att avstå flyget. Kanske inte i faktiska utsläpp — men som politisk protestaktion. Och det spelar ju verkligen roll!

Men i fallet flyg har jag ganska svårt att tro att konsumetmakt kommer att fungera: konsumentmakt kräver rättvis konkurrens. Flyget är söndersponsrat medans tåget är underfinansierat och nedmonterat. (Det är inte en naturlag att det ska vara skitsvårt att åka tåg i Europa utan följden av politiska beslut). I frågan om flyg har vi så JÄVLA mycket som talar emot oss om vi försöker välja det ”rätta”. 

 

För försöker gör vi ju! 

 

Vi försöker. Jag försöker. Jag vet att du försöker. Jag ser alla er som kämpar för att flyga mindre, äta mer klimatsmart, ta cykeln och miljoner andra grejer för en bättre planet. Och det är ju bra! Men vår inre kamp mellan det som är lätt och najs det som är svårt och dyrt är faktisk inte rättvis. Jag vill inte hyckla: jag kommer att misslyckas. Jag har gjort det och kommer göra det många gånger framöver. Hur goda intentioner jag än har kommer en billig flygresa då och då locka med mig ut på äventyr. 

 

Det här för mina tankar mot de som ägnar livet åt att vara goda människor. Eller, det vill ju alla, men tänk på t.ex. präster eller munkar som verkligen viger hela livet åt att vara så goda de kan. Även de kommer att misslyckas. Det är en del av hela grejen, man har en intention och man försöker. Men man kommer misslyckas. Då får man be om förlåtelse, och försöka förlåta sig själv. I en av kristendomens viktigaste böner uttrycker man det såhär: ”Utsätt oss inte för prövning, utan fräls oss från det onda”. Jag längtar också efter lite (ateistiskt) frälsning! Att det inte ska vara så förbannat svårt att göra rätt. 

 

Jag förstår inte riktigt poängen med att låtsas som att jag aldrig kommer att fela. Många hävdar att det skulle vara förtroendeingivande om jag lovade att aldrig flyga igen. Vilka skulle få förtroende för mig då? Ni som redan lyckas ha stränga liv utan misslyckanden? Okej, men ni verkar ju frälsta nog. Jag vill kunna få förtroende av de som är som jag: som försöker men inte lyckas hela tiden, eftersom att spelplanen är riggad så att vi inte ska kunna lyckas. Alltså vanliga människor. Jag söker inte förtroende som en aldrig felande gud - utan som en människa. Men en människa som är arg och vill förändra samhället. 

 
 
Jag tror att ett stort hinder för människor att engagera sig i miljörörelsen generellt, och i Miljöpartiet specifikt, är att man uppfattar oss som präktiga. Kanske lite självgoda och malliga. En av den vanligaste invändningarna jag hör när jag är ute och pratar med elever på gymnasieskolor och frågar om de vill gå med i Grön Ungdom är ”Jag vill… men jag äter ju kött/åker ju bil…”. Man tänker alltså att man måste ha det perfekta hållbara livet (igen, en omöjlighet) innan man ens får tycka något. Förstår ni hur farlig den här tröskeln är för om vi ska hinna rädda världen i tid? För då måste vi ju lyckas engagera alla de som brinner för klimatet - även om de, precis som jag, inte har en helt hållbar livsstil i ett helt ohållbart system.

 

Jag har mer på fötterna än mina egna anekdoter. Nyss var jag på ett föredrag med Ungdomsbarometern som specialiserar sig på att mäta ungas vanor och värderingar. Där framkom flera spännande saker: Unga idag är mycket mer engagerade i hållbarhetsfrågor än tidigare. Unga idag har en mycket större tro på att de kan förändra samhället än tidigare. Unga tycker att det är viktigare att leva hållbart än tidigare. Men. Få tycker att de lever hållbart idag. 

 

Så det finns ett glapp här: man brinner för klimatet och försöker leva hållbart. Och när man inte lyckas (för det är omöjligt att lyckas), vem skyller man på då? Att flygets externaliteter inte internaliserats? Nej. Man skyller på sig själv. Så man försöker ännu mer. Man blir strängare med vad man äter. Vad man köper. Hur man reser. Man sätter fler regler för sitt liv och begränsar sig snävare och snävare. När unga (framförallt tjejer, men också en del killar) ska lista vad de gör generellt på en dag anger de: Försöker leva hållbart. Försöker leva jämställt. Stressar för att få ihop allt. 

 

Alltså att stressa för att få ihop allt är en syssla unga håller på med. Och såklart det blir jävligt stressigt när man ska försöka leva hållbart och inte får någon hjälp från politiken! När all ens kämparglöd och kraft att förändra vänds inåt, mot sig själv. Det är så taskigt mot alla som brinner för klimatet att inte sträcka ut en hand till dem. Säga ”Det gör inget. Du får vara med ändå.” Ge dem verktyg att att vara med i en samhällsförändring.

 

Vi lyckas inte fånga upp det enorma engagemanget som finns och vända det till en kraftfull analys som hur vi ska förändra samhället tillsammans. Det här är demokratins och miljörörelsens största hemläxa. Just nu sviker vi dem.

 

Får moppekillar och stureplanstjejer vara med? 

 Grön Ungdom har vi diskuterat den här frågan länge. Vi började försiktigt: finns det en risk för att nya medlemmar blir bortskrämda av att vi skäller på dem för att de inte är veganer? Och sen har vi haft en långsam och eftertänksam resa mot att bli mer öppna och inkluderande, oavsett var du kommer ifrån eller hur du lever ditt liv. Ska moppekillar få vara medlemmar i Grön Ungdom? Stureplanstjejer? Såna som brinner för shopping? Såna som flyger på semester utomlands? Såna som äter kött ibland om det är svenskt och ekologiskt? Såna som äter kött ofta, även om det inte är svenskt och ekologiskt? Svaret är JA. Man ska få vara det. 

 

Vi är såklart inte framme än. Men jag blir så stolt varje gång jag ser medlemmar i Grön Ungdom som vågar stå på festivaler eller skolor och säga till alla möjliga sorters människor: skulle du vara intresserad av att engagera dig i Grön Ungdom?

 

Och jag blir lite besviken på när vissa Miljöpartister ser helt rött för att jag flög på en semesterresa förra året. Jag tycker liksom inte vi ska välja våra politiker på grund av hur stoiskt de kan motstå frestelser. Och om man blir så arg på mig - jag har kämpat för klimatet dag och natt i åtta år - hur kommer man då behandla en nyfiken medborgare som kanske kan tänka sig att rösta på Miljöpartiet men inte har ställt om hela sitt liv? 

 

Jag blir lite förbryllad av hur mycket en semesterresa kan uppröra. Vi, de allra flesta gör dem. Många gör säkert fler än mig. Jag ljuger inte om det eller försöker smussla undan mitt flygande. Om vi skulle lägga all tid vi lagt på att diskutera denna enda semesterresa på att fightas mot flyglobbyn - hur långt hade vi inte kunnat komma då? Det här gör mig lite trött och ledsen.

 

Samtidigt förstår jag ilskan och förvirringen. Om man länge har tänkt att det viktigaste man kan göra för att rädda klimatet är att vara en medveten konsumet i vardagen är det klart att det sticker i ögonen när jag berättar att jag tänker annorlunda. Jag menar inte att kritisera er, jag försöker bara ge debatten lite mer nyans. Jag kommer aldrig att uppmuntra någon att sluta försöka ha en så hållbar livsstil det går. Ni behövs! 

Men jag hoppas att ni kan se att jag behövs. Också. 

 

Så. 

 

Till dig som brinner för klimatet och avstår flyg: Grym du är! Om du samtidigt kommer ihåg att det här är en politisk fråga och sätter press på politiker kommer du vara en jävligt ostoppbar kraft. 

 

Till dig som inte avstår flyg men ändå brinner för klimatet: Grym du är! Engagera dig trots att du inte lever ett perfekt liv och kanalisera din ilska och besvikelse mot systemet istället för dig själv så kommer du vara en jävligt ostoppbar kraft. 

 

Fred och kärlek, 

Hanna



Mest lästa inläggen

Alliansens klimatpolitik, hur illa kan den vara?

Förra veckan släppte alliansen sin gemensamma klimatpolitiska plattform. De...

Pride är en kamp för rättigheter - inte en annonsyta

Årets prideparad var större än någonsin. Jag dansade i paraden och fick en ...

Fyra tips för att väcka ditt anti-rasistiska raseri i valrörelsen

Egentligen får man aldrig använda USA politiskt exempel eftersom det ofta ä...

Tankar om att flyga - om mig själv som femtonåring, flygindustrin, livsstilssval och Fader Vår.

När jag var 15 bestämde jag mig för att bli vegetarian. När jag var 16 åkte...

Blogg

"I love you, but your'e bringing me down." — Om sociala medier, rätten till din egen hjärna och det akuta hotet mot demokratin.

Någonting har hänt. 


I år har plötsligt många av mina vänner nyårslöften som handlar om att hålla på mindre med sociala medier. Runt mig viskar allt fler klagande på att de skäms över hur kort deras uppmärksamhetsspann har blivit, hur det förstör jobbet, filmetittandet och daten. Att långa texter blir svårare och svårare att ta sig igenom. Vi verkar ha nått en tipping-point där till och med Alex Schulman har slutat med smartphone! 

 

Jag lägger mycket tid på att klura ut knep för ett mer harmonisk användande av min telefon. Ha den längre från sängen på natten, ha stör ej-läget på, ha färre notifikationer. Men det verkar vara något större i rörelse. Hur kommer det sig att jag plötsligt måste kämpa (ganska hårt!) för att behålla en gnutta av min egen uppmärksamhet och min egen hjärnkapacitet? Varför får något tjäna pengar på att göra min hjärna oförmögen till det jag vill hålla på med?


Det här behöver vi prata om: någon tjänar pengar (alltså har ett ekonomiskt intresse) av att sabba vår kognitiva förmåga - vår förmåga att tänka. 

 

 

Det låter brutalt. Häng med så ska jag förklara. 


Att du hela tiden har impulsen att kolla Facebook, Instagram eller Snapchat, för att sedan finna dig fast där, scrollandles i timmar, är ingen slump. Att du hela tiden känner dig splittrad, oproduktiv och jagad är ingen slump. Att mellanrummet mellan mellan de riktigt intressanta tankarna du tänker och samtal du för verkar bli längre och längre är ingen slump.  Att du känner alldeles för lite makt över din egen tid är ingen slump. En hel industri av extremt skickliga människor har nämligen gjort sitt bästa för att det ska vara så. 

 

Alla stora sociala medier drivs av reklamintäkter och har som överordnat mål att du ska spendera så mycket tid på den som möjligt. Jag känner ingen som har som mål med livet att spendera maximalt med tid på Facebook. Våra mål är snarare att ha kul med våra kompisar, ägna oss åt våra hobbys, lära oss intressanta saker, vara pigga, glada och friska. De stora sociala medier-företagen jobbar mot dina intressen.  Och de gör det skickligt. 

 

Röda symboler för notifikationer istället för diskretare färger (rött är en triggerfärg för vår reptilhjärna), små, slumpmässiga och ofta förekommande dopamin-kickar (risken av att ibland inte få kicken håller oss ständigt på tårna känslomässigt), slumpmässigt uppdaterade flöden som gör att vi inte kan låta bli att pull down to update och och om igen. Videos som börjar spela automatiskt i flödet (vi är programerade att vara uppmärksamma på rörelser och rörlig bild). Det är ett talangfullt manipulerande av industriell storlek som av naturliga svagheter i den mänsklig hjärnan. Det är faktiskt inte ditt fel att du inte lyckas stå emot. 

 

”Alla är distraherade. Hela tiden”, säger före detta Facebook-medarbetaren som var med och skapade like-knappen Justin Rosenstein till The Guiardian.

 

Jag är övertygad om att det är bra om alla reflekterar över hur vi själva kan skaffa bättre telefonvanor för att bli distraherade mindre. Men. Det kommer alltid att vara en orättvis kamp. Den logiska delen av din hjärna behöver kämpa mot impulsdelen av din hjärna - som får eldunderstöd av en miljardindustri som är experter på att egga dina impulser och beroenden.

Eller som motståndsrörelsen i Hunger Games säger: 

 

 

I love you but your’e bringing me down. 


Missförstå mig rätt: Jag älskar teknik, internet och sociala medier. Jag tror verkligen att det skulle kunna göra livet mycket bättre för oss människor. Jag älskar att kunna kolla upp vägen när jag ska någonstans, jag älskar att kunna lyssna på ljudbok när jag promenerar till jobbet, jag älskar min och mina vänners chattgrupp, jag älskar att ha dem på Snapchat och se små ögonblick från deras liv. Jag tycker det är så fint att mina släktingar kan se lite av vad jag håller på med på dagarna. Jag älskar att jag kan ringa folk på Messenger utan att ha deras telefonnummer. Teknologi som är på vår sida — som hjälper mig att uppnå mina mål med livet istället för att motarbeta dem - skulle kunna vara helt fantastisk. Det är snarare affärsmodellen, reklamlogiken och skyddslösheten från exploatering jag ifrågasätter. 

Enligt Nicholas Carr, författare som har följt neuro- och kognitionsforskning och skrivit boken The Shallows – What the Internet Is Doing to Our Brains (redan 2011), blir vi allt dummare. ”Sämre på problemlösning. Värdelösa på att koncentrera oss på en uppgift. Dåliga på att begripa logiska resonemang och abstrakta tankegångar. Som om inte det vore nog är vi mindre kreativa, uttrycker färre djupsinniga tankar och när vi träffar andra människor ger vi intryck av att vara ointresserade av dem”, sammanfattar Fokus.

 

Två till intressanta citat från samma Fokus-artikel: ”Tre forskare från UCLA gjorde därför en uppföljning av studien, rekryterade 520 studenter och gav dem två sorters test på intellektuell skärpa. Det ena mätte tillgänglig kognitiv kapacitet, hur mycket en människa kan koncentrera sig på en speciell sak, det andra flödande intelligens, en persons förmåga att tolka och lösa obekanta problem. En grupp studenter uppmanades att ha sin telefon framför sig när de löste uppgiften, en annan att ha dem i en väska, en tredje att lämna dem i ett annat rum. Resultaten: de som hade telefonen nära till hands fick sämst resultat, och de som hade sin telefon i ett annat rum bäst. Ju närmare telefonen försökspersonerna befann sig, desto sämre fungerade deras hjärnor.

Men i intervjuer efteråt sa samtliga deltagare att deras telefoner inte alls hade distraherat dem. De hade inte ens tänkt på dem. De föreföll helt omedvetna om telefonens inverkan på deras prestation trots att den tydligt påverkade deras tänkande.”

 

”En brittisk undersökning visade att smartphones hämmar utvecklingen av personlig närhet i sociala relationer och minskar individers känsla att bemötas med empati och förståelse. Studien replikerades av andra forskare och fenomenet bekräftades i en rapport som publicerades för några månader sedan.” 

 

Jag minns i hur jag i grundskolan, innan jag hade en smartphone, fann så ren tillfredställelse av att sitta en hel lektion och försjunka i att lösa uppgifter, läsa eller skriva. Och då har jag ändå alltid sett mig själv som en sprallig, rastlös och högljud person. Men det var fortfarande tillgängligt för mig: att en liten stund på dagen i tystnad och ensamhet bara få ägna mig åt något helhjärtat. Idag finns information i överflöd och bristvaran är vår uppmärksamhet. Den största lyxen då är kanske är att i lugn och ro få koncentrera sig på något riktigt djupt. Under en längre tid. Kan du minnas senast du gjorde det? 

 

Jag minns också stressen jag hade i mig när jag under många var rökare. Hur jag fruktade varje tillfälle jag inte kunde eller fick röka - biobesök, flygresor, längre föreläsningar kändes som bestraffningar. (Jag lyckades inte ens motstå cigg när jag hade halsfluss, trots att det gjorde otroligt ont att röka då.) Idag har jag samma känsla av att min hjärna nästan brinner upp av stress och ilska när min mobil laddar ur när jag är på väg någonstans. Att vara ensam med mina tankar i tio minuter på tunnelbanan har blivit min värsta skräck. Visst låter det misstänkt likt ett beroende? 

 

Ett akut hot mot demokratin

 

Det blir värre. Det är inte bara våra hjärnors integritet som är under hot utan även hela demokratin. 

 

Tidningar och media måste använda samma upptrissade logik för att vara lönsamma; att stimulera din reptilhjärna för att sno åt sig din uppmärksamhet snabbare än konkurrenten. Det mest effektiva är att göra oss arga och rädda - då klickar och delar vi. Därför premieras det sensationella över det nyanserade. Det grunda över det fördjupande. Raseri över resonemang.  

 

 

James Williams, tidigare google-medarbetare som nu doktorerar på Oxford University om etiken för övertalande design uttrycker det såhär: ” 'Det förvränger inte bara hur vi ser på politik men kan över tid ändra sättet vi tänker på, och göra oss mindre rationella och mer impulsiva. Vi vänjer oss in i ett ständig kognitivt tillstånd av raseri, genom att internalisera dynamiken hos mediumet.' Williams har utforskat en ny dimension av den moderna världen. Om uppmärksamhets-ekonomin vittrar bort vår förmåga att minnas, resonera, fatta självständiga beslut — färdigheter som är essentiella för att styra sig själv — vad finns det för hopp för demokratin?"

 

Man kan hävda att vi rent kognitivt håller på att bli, eller rent av redan är,  en helt en annan sorts människa. Duma, arga, rädda och distraherade.  Mitt ödmjuka anspråk är att vi borde ha mer att säga till om när det kommer till att förändra det mänskliga släktets natur till det sämre.

 

Vad ska vi göra? 

 

Många har pratat och skrivit om ämnet den senaste tiden, men vad jag vet har det inte aldrig diskuterats i en politisk kontext i Sverige innan. Då räcker det inte att identifiera problem - vi måste försöka hitta lösningar också. 

 

En intressant tankebana är att det vi gör när vi ger ett företag vår uppmärksamhet, som skapar värde åt dem, är att utföra ett arbete. Ett arbete som skadar oss, och som vi dessutom inte får betalt för. Historiskt när arbetare har haft dåliga villkor och dåligt betalt för det värde de skapar har det funnits en tydlig strategi för föränding —att organisera sig för kollektivets rättigheter: fackförbund.  En fackrörelse för sociala medier-användare som representerar våra intressen gentemot företaget och garanterar användarkollektivet insyn i, och något att säga till om över, mediets algoritmer. Skulle det kunna vara en väg framåt?  

Historiskt har fackföreningar haft spelat stor roll, men det har också varit viktigt med politik som skyddar arbetare. Hur skulle sådan se ut i den här samanhanget?

 

Min (hälsosamma) ryggradsreflex är misstänksam mot prat om att ”reglera internet” och jag brukar bli arg på de som vill cencurera t.ex. porr. Hur skulle en politik som skyddar vår dyrbara rersurs, uppmärksamhet, men som inte är för auktoritär eller frihetsinskränkande kunna se ut? Kan en ledtråd vara att reglera funktioner, men inte innehåll? Behöver vi börja se hjärn-integritet som en rättighet? Jag har inte alla svar, men jag är övertygad om att det är något alla politiker med en ambition att svara på dagens problem och värna demokrati kommer behöva diskutera.  Att enorma företag fritt får exploatera våra hjärnor helt utan transperens, medbestämmande eller skydd låter i alla fall inte rättvist i mina öron. 

 

Roger McNamee, riskkapitalist som har tjänat mycket på tidiga investeringar i Google och Facebook men som blivit allt mer skeptisk mot de båda, tycker att företagen borde regleras hårdare, inklusive nya anti-monopollagar. Like-knappsskaparen Rosenstein tror att det kan bli en fråga om statlig reglering av ”psykologiskt manipulativ marknadsföring” och jämför det med att vidta åtgärder mot tobaks- och fossilt bränsle-företag. Förslag väl värda att tänka på!  

En annan idé som min tech-nördiga pappa tror att på är att Blockchain (oroa dig inte, jag har inte heller riktigt fattat vad det är), kommer ge nya möjligheter att låta användarna få utdelning på det värde de gemensamt skapar med sitt innehåll och sin uppmärksamhet. Också det låter intressant! 

 

Jag skulle vilja be dig som läser det här om några saker redan nu: 

  • Berätta hur du upplever att ditt liv förändrats av ständig pockande av din uppmärksamhet från telefonen. Märker du skillnad i din förmåga? Vad har du för knep för att motverka det?
  • Berätta hur du tror att teknik som jobbar för oss, istället för mot oss, skulle kunna se ut. Om du fick bestämma, vad skulle all den enorma tekniska kapacitet som finns hjälpa dig med?
  • Vilka politiska förslag tror du skulle kunna skydda våra hjärnor utan att att inskränka vår frihet för mycket? 

 Tills dess: om någon lanserar en socialt medie som jobbar i mina intressen, där jag kan ha kontakt med mina vänner, min familj och nyheter — men utan reklam, alltså utan att behovet att manipulera mig för att få mer och mer av min uppmärksamhet — då skulle jag kunna tänka mig att betala en hel del för ett abonnemang. Jag tycker att våra hjärnor förtjänar bättre än såhär. Att våra tankar förtjänar att få tänkas på. Ordentligt och djupt. 

 

 

Inte fått nog?

Här är de superintressanta länkarna som jag byggt den här texten på: 

 Ola Söderholm i Lilla Drevet ( 35.40 min in): Uppmärksamhetsekonomin

Fokus: Priset för att ha städig hjärnkoll

The Guardian: 'Our minds can be hijacked': the tech insiders who fear a smartphone dystopia.

The Economist: Teenagers are growing more anxious and depressed. Could they hold the culprit in their hands?

 

Tristan Harris Ted-talk: How a handful och tech companies control billions of minds every day.

 Ett till Ted-talk från Tristan Harris: How better tech could protect us from distraction. 

 

Mest omtyckta inläggen

"I love you, but your'e bringing me down." — Om sociala medier, rätten till din egen hjärna och det akuta hotet mot demokratin.

Någonting har hänt. I år har plötsligt många av mina vänner nyårslöften som...

Varför stjäl Sverige olja från fattigare länder?

Tänk dig att Stockholm stads finansborgarråd står på en presskonferens för ...

Du får längta efter mer - Om Kalles sex liv, metoo och litteraturen på Lunds universitet.

I helgen tittade jag på SVT’s serie ”Kalle sex liv”, där träningsprofilen K...

Jävluskt trött på navelskådande klimatkamp

I veckan kom den här videon upp i mitt flöde: Den handlar om Anna som satsa...