Blogg

Fyra tips för att väcka ditt anti-rasistiska raseri i valrörelsen

Egentligen får man aldrig använda USA politiskt exempel eftersom det ofta är det mest extrema landet, och sällan avslöjar något om Sverige. Men när det kommer till just rasism gör vi nog ändå rätt i att titta på USA; som i grund och botten är en nation byggd på rasmotsättningar. Och försöka lära oss något om vad vi inte borde ta efter. 

 

Här kommer fyra se- och lästipsför att pumpa upp ditt anti-rasistiska raseri för att sedan kraschlanda rakt in i moderaternas kollektivtrafiksannonser i Stockholm, du vet;  ”Aina ska med”, ”Tack the Police”, ”Tillåtet gängtecken i skolan: handuppräckning”. För visst har de skavt i dig utan att du kunnat sätta fingret på varför? Visst har de stört dig, utöver att de är pappa-skämtspinsamma? Vi måste nog snegla mot rasismen i USA för att förstå lite av vad Moderaterna blivit inspirerade av. 

 

  1. Den underjordiska järnvägen av Colson Whitehead (Bok)

Vissa böcker smäller rakt in i magen och ryggraden och hänger kvar där resten av livet. Jag kommer aldrig glömma förståelsen av hur det känns av att vara arbetarklass jag fick från Mina drömmas stad (Per Anders Fogelström), eller känslan av hungern som krig skapar från En halv gul sol (Chimamanda Ngozi Adichie). 

 

Den underjordiska järnvägen handlar om Cora, en ung slavflicka som offrar allt för att försöka fly sina bojor och bli fri. I boken följer vi hennes flykt genom söderns (och historiens) olika sinnrika metoder för rasförtryck: Bommulsfältet i Georgia, medicinska expriment under påstådd frihet i South Carolina, lynchande som fredagsnöje i North Carolina, döda kroppar dinglande från träd längs vägen som kallas The Freedom Road. Tillslut en sorts frihet, men alltid under konstant hot om våld. 

 

Den underjordiska järnvägen var namnet på ett hemligt nätverk som jobbade för att frita slavar och smuggla ut dem ur slavstaterna. I boken blir det till en faktiskt järnväg i trånga tunnlar. Den är spännande som en thriller men biter sig samtidigt fast djupt under skinnet på mig. 

Det är så uppenbart att USA har aldrig gjort upp med sin historia. Kristina Lindqvist recenserar i DN:

Konstnärliga skildringar av USA:s slavhistoria följer ibland en logik där det som gestaltas – hur utstuderat vidrigt det än är – betraktas genom ett bekvämt filter. Utifrån en ram som utgörs av begreppet ”slaveriet” pågår inte sällan ett slags process som låter publiken distansera sig från det som faktiskt händer.

 (…) I en märklig episod får hon (Cora) anställning som levande utställningsföremål på ett museum där svarta amerikaners historia spelas upp i förljugen sorglöshet.

I levande tablåer får besökarna uppleva ”Scener från mörkaste Afrika”, ”Livet ombord på ett slavskepp” och ”En typisk dag på plantagen” – med kidnappningar, våldtäkter och tvångsarbete vackert bortretuscherade. Så planterar Whitehead elegant den större frågan om dagens nationella historieskrivning – och en amerikansk skapelseberättelse med ruttna fundament.” 

Och Ulf Olsson avrundar det fint i Expressen: ”Återkomsten av historiska cancersvulster som fascismen gör nuets nationer till spöklika illusioner om ett förnuft och en insiktsfullhet som helt enkelt inte finns. ” 

 

2. OJ: Made in America (dokumentärserie)  

Lite pinsamt, men fallet OJ Simpson var verkligen en totalt kunskapslucka för mig. Jag visste inte ens vem det var fram tills jag blev helt golvad av den här dokumentären från 2016. Intressant, komplex och välgjord. Den tar inte den lätta vägen och visar vem som har rätt eller fel, utan låter dig förstå alla sidor i ett brottsfall där allt råkar stråla samman: rasmotsättningar, kändiskultur, hämnd, rättvisa och brutalitet.

 

 

Kortfattat (spoiler alert om ni inte heller kan er nutidshistoria): En svart hyllad sport- och tv-stjärna mördar sin exfru och en person till. Den svarta befolkningen i framförallt Los Angeles har fått nog av årtionden av polisbrutalitet, av korrumperade vita domstolar som ger vita medborgare får lätta straff och håller misshandlande polismän om ryggen, och av att svarta alltid åker dit, och till och med mördas, för varje småsak. Fått nog av att fortfarande inte ses som fullvärdiga medborgare. OJ Simpson blir, trots sitt tidigare aktiva ointresse för svartas rättigheter, symbolen för den förtryckta. Han frias, trots övertydliga bevis. En svart jurys hämnd för all historisk skit. Några år senare döms OJ orimligt hårt för ett mycket mindre brott. En vit jurys hämnd för att han kom undan. 

 

Dokumentären lämnar mig med den obehagliga sanningen i att det går inte att skipa rättvisa i ett så orättvist samhälle. 

 

 

3. Det 13e tillägget — (Dokumentärfilm)  

Igår såg Netflix-dokumentären som jag fick tips om när jag var helt besatt av OJ-dokumentären i somras. Det 13e tillägget i USA's konstitution handlar om att avskaffa slaveriet. Men i den finns ett kryphål: alla män ska vara fria, förutom brottslingar. Sedan från raticifieringen 1865 har det utnyttjats till att skapa en fruktansvärt skev fördelning av fängslade svarta män. USA har 5% av världens befolkning, men 25% av världens alla fångar. Svindlande. Var tredje svart man i USA kan förvänta sig att sitta i fängelse någon gång under sin livstid. 

 


Här går vi tydligt igenom hur det blivit så: från handel med fångar i södern (förvillande likt slavhandel — någon behövde ju även fortsatt jobba på plantagen), via ständigt strängare straff för brott som är vanligare i svarta områden (hårdare straff för crack än för kokain), till att plantera rädsla för påstått våldsamma svarta som medveten politiska strategi att vinna röster hos den vita befolkningen med löften om hårdare straff och privatisering av fängelser med affärsmodeller som ständigt kräver fulla fängelser för att vara lönsamma. Utan ens en illusion av att fängelser skulle vara bra för att förebygga brott, avskräcka från brott eller rehabilitera brottslingar. 

 

Den vågade tesen är: slaveriet är inte avskaffat, det har bara bytt skepnad. Det fortsätts att tjänas — både pengar och politisk kapital — på att låsa in svarta. Då måste man låta vita vara så rädda att det framstår som det rimliga att ha flest antal fångar per invånare i hela världen. Över 2 miljoner personer år 2015. 

 

4. "Moderaternas valkampanj och kodade rasbudskap" av Johan Palme (artikel

 Är det inte långsökt att jämföra rasism i USA med moderaternas valkampanj? Inte då, enligt den här intressanta och välreserachade artikeln i Kultwatch. Med utgångspunkt i boken Policing the Crisis redovisar Johan Palme tydligt för hur Moderaternas tunnelbaneaffischer försöker få våra tankar till just rasfrågan i USA; eller i alla fall samma rädsla för icke-vita som där. 

 'Gängtecken' och 'Fuck tha Police' är fenomen från 80-talets Los Angeles, som egentligen sedan länge är utspelade, men som ändå reproducerats många gånger genom internationella medier, laddade med raskonnotationer. Dessa fenomen är inte kopplade till verklig upplevelse av oordning, här i Sverige. Unga brottslingar i Stockholm – de som Moderaterna på ytan menar sig vilja stävja – lyssnar knappast på 30 år gammal hiphop, eller låtsas vara bloods och crips. Vad fyller det då för funktion att använda orden? Jo, de agerar som referenser, som populärkulturella fenomen – och som signaler.” 

Att det är just de här inlånade begreppen som används, laddade med konnotationer som anknyter våld till ras, pekar också på vem kampanjen är riktad till. Det är inte de som har erfarenhet av att leva nära den påstådda oordningen. Det är en grupp långt därifrån, en som har mer gemensamt med reklambyrån Honesty som har skapat kampanjen – vita, välmående, medelålders personer, segregerade i innerstaden, som vurmar för USA och minns 80-talets snackisar. Moderaternas kärnväljare.”

Det är knappast en ny strategi. Lee Atwater var Ronald Regans kampajstrateg i valet 1988 som de lyckades vinna trots ett historiskt dåligt utgångsläge, b.la. genom seras "Southern Strategy" som gick ut på att egga sydstaternas vita befolknings rasistiska känslor. I en hemlig ljudupptagning förklarar Atwater att man kan inte gå runt och skrika n-ordet längre, man måste vara mer subtil och prata om ekonomiska reformer som har som biprodukt att svarta tar mer skada av dem än vita. Och genom att måla ut svarta som brottslingar, och anklaga politiker med liberalare syn på straff för att vara för våldtäkter, mord och rån.

Johan Palme om Policing the Crisis igen: ”Men studien går djupare än så. Forskarna skildrar i exakt detalj hur politiker, medier, polis och rättsväsende tillsammans bygger upp ett gemensamt sätt att tänka som allmänheten leds in i. Folkopinionen leds bort från de radikala black-power-strömningarna som utmanar den rådande ordningen. Istället samverkar språket hos både myndigheter och medier för att medborgarna ska acceptera ras- och klassorättvisor.”

 

Nej, Moderaternas affischer är inte samma sak som slaveri. Det är inte samma sak som Jim Crow-lagar och polisskjutningar. Men de bygger vidare på samma tradition, oavsett om det är medvetet (cyniskt) eller omedvetet (naivt).

Moderaterna borde aldrig få säga ”mer trygghet” utan att få motfrågan ”trygghet för vem?”.

Det mest frustrerande med Moderaternas kampanj (enligt precis samma logik som Hanif Balis allt brunare twittrande) är att de kan svara på all kritik med ”Vad blir du så arg på? Det är ju bara ett skämt.”

Men vi måste ändå bli rasande. 

 

För av historien att döma så är moderaternas strategi extremt farlig.

 

Och extremt effektiv. 

 

 

Mest lästa inläggen

Fyra tips för att väcka ditt anti-rasistiska raseri i valrörelsen

Egentligen får man aldrig använda USA politiskt exempel eftersom det ofta ä...

Tankar om att flyga - om mig själv som femtonåring, flygindustrin, livsstilssval och Fader Vår.

När jag var 15 bestämde jag mig för att bli vegetarian. När jag var 16 åkte...

"I love you, but your'e bringing me down." — Om sociala medier, rätten till din egen hjärna och det akuta hotet mot demokratin.

Någonting har hänt. I år har plötsligt många av mina vänner nyårslöften som...

Varför stjäl Sverige olja från fattigare länder?

Tänk dig att Stockholm stads finansborgarråd står på en presskonferens för ...