Blogg

Pride är en kamp för rättigheter - inte en annonsyta

Årets prideparad var större än någonsin. Jag dansade i paraden och fick en varm känsla i bröstet av att så många slöt upp. För att kräva rättigheter och för att kräva att få leva fria från diskriminering. Varm över att så många manifesterade sitt stöd till de som drabbas av förtryck.
 
 
 
Men vi var många som också kände en oro smyga sig på. Det började redan tidigare i sommar när ett ciderföretag via en influencer lottade ut platser till deras Prideflak genom att bara benämna Pride som enbart som en kul fest, utan ett ord om vad Pride står för. Det fortsatte i paradtåget med ett schampo-företag som basunerade ut att stolthet sitter i håret, och flygplatsbolag som uppmuntrade oss att känna resa med stolthet. Vi var många som i helgen kände en oro över att Pride håller på att tas över av kommersiella budskap som inte har med hbtq-rättigheter att göra. Det är viktigt att de som går i Pridetåget främst gör det för hbtq-rättigheter, och inte för att det är en bra plattform för dem att sprida sitt namn på.

Pride började som en protest mot polisens trakasserier av homo- och transklubbar i New York år 1970. I många delar av världen är Pridefiranden fortfarande förbjudna, eller hotas av nya förbud. Sverige är ett av de länder där vi kommit längst i kampen för hbtq-personers rättigheter. Men fortfarande drabbas många även här av hot, våld och diskriminering. Fortfarande är vårt samhälle tydligt anpassat till normpersoner och fortfarande utvisas hbtq-personer som riskerar döden i sitt hemland på grund av sin läggning eller identitet. Så även om Pridefiranden ser olika ut och har olika förutsättningar i olika delar av världen utgår det alltid från en stark gemensam grund: att tillsammans kämpa för rättigheter.

I pridetider ser jag prideflaggor upptryckta på de flesta produkter; från läskflaskor till take away-muggar. För det mesta helt utan krav på motprestation. Ibland har det funnits företag som har donerat hela sin vinst från Pride-kollektioner till hbtq-välgörenhet, men för det mesta handlar det om någon enstaka krona eller procent per såld vara, vilket även om summan blir stor (och gör nytta) kan antas vara ett väldigt prisvärt marknadsföringsknep. Inte heller granskas företagen som säljer sina produkter i ny pride-skruds bemötande mot hbtq-personer, varken vad gäller kunder och anställda. Prideflaggan ska få användas - men med den ska det följa stenhårda krav på att kämpa för rättigheter, inte bara öka sin försäljning.

Samma sak måste såklart gälla även icke-kommersiella aktörer. Jag gick i Pride med Miljöpartiet, och det är en öppen inbjudan: ställ krav på oss vad gäller hbtq-politik. Vi ska aldrig vara tysta när partier ena dagen viftar glatt med prideflaggor för att få snygga bilder, men alla andra dagar struntar i, eller motarbetar hbtq-personer.

Men i år var det tydligt att företagen dominerade - med störst bilar, mest påkostade accessoarer och kraftfullast högtalare. Vi måste våga se att det alltid finns en risk att för stora kommersiella intressen gör att kampen slutar vara kamp och blir mer annonsyta. Det finns andra arenor och plattformar att marknadsföra sina produkter och sitt varumärke på. Pride ska först och främst handla om hbtq-personers rättigheter.


Jag tror inte att inget företags ställningstagande någonsin varit viktigt för hbtq-communityts rättigheter. Det kan finnas en poäng med att företag går före, visar riktning och stöttar kampen. Och det är lätt att förstå att ett sånt stort arrangemang som Pride Stockholm är behöver samarbetspartners för att vara möjligt. Men vi gör rätt vi att oroa oss för att Prides väldigt tydliga budskap “ge oss rättigheter” kan vattnas ut när så stor del av utrymmet ges åt det kommersiella budskapet: “köp våra produkter.”

Jag är rädd att det börjar gå för långt, och jag är rädd att årtionden av hård kamp säljs ut för billigt. Jag hoppas att det här kan väcka en intressant diskussion inför Pride framöver.

Mest lästa inläggen

Pride är en kamp för rättigheter - inte en annonsyta

Årets prideparad var större än någonsin. Jag dansade i paraden och fick en ...

Fyra tips för att väcka ditt anti-rasistiska raseri i valrörelsen

Egentligen får man aldrig använda USA politiskt exempel eftersom det ofta ä...

Tankar om att flyga - om mig själv som femtonåring, flygindustrin, livsstilssval och Fader Vår.

När jag var 15 bestämde jag mig för att bli vegetarian. När jag var 16 åkte...

"I love you, but your'e bringing me down." — Om sociala medier, rätten till din egen hjärna och det akuta hotet mot demokratin.

Någonting har hänt. I år har plötsligt många av mina vänner nyårslöften som...