Blogg

Du får längta efter mer - Om Kalles sex liv, metoo och litteraturen på Lunds universitet.

I helgen tittade jag på SVT’s serie ”Kalle sex liv”, där träningsprofilen Kalle Zachari Whalström åker och besöker olika personer som lever alternativa liv, borta från hamsterhjulet. Ett par som sålt allt för att cykla runt världen och bo i tält, en familj som lever på fäboden halva året eller ett kollektiv med permakultur-bönder. Människor som prioriterat tid över prylar, lugn över stress eller äventyr över trygghet. Som kommit på sätt att lura systemet.  

 

Det är ett kul och inspirerande program! Man kanske börjar tänka lite på hur man egentligen vill ha sitt liv och till och med vågar planera sin vardag så man känner sig lite friare. Och det är ju bra

Men en viktig sak diskuteras inte: om man inte är nöjd med systemet så kan man försöka lura det. Eller så kan man vilja förändra det. 

Det är inte en naturlag att vi ska känna oss stressade och meningslösa. Det är inte en naturlag att man bara kan umgås med sina älskade när man är trött och sur efter en lång arbetsvecka och aldrig när man är utvilad. Det är inte givet att sociala medier-företag ska få tjäna pengar på att stjäla vår uppmärksamhet. Det är inte gudabestämt att vi ska ha en ekonomi som går sönder om inte hushållen konsumerar med och mer varje år. Man kan ju vilja ha det så! Men man kan också vilja ha det inte såhär. 

Det är på många sätt tufft att bryta mot normerna. Typ bo i sin van och bara åka runt och surfa och bergsklättra halva året . Men är det inte också lite att smita? Att rädda sitt eget liv men inte ta ansvar för att andra människor också ska kunna känna meningsfullhet lite oftare? 

Jag ser en röd tråd i många av dagens stora diskussioner: en missad radikal potential. 

Det är vanligt i klimatfrågan, jag har har jag skrivit om det innan: om tjejerna som lägger sin fritid på att leva under hårt kontrollerade zero waste-regler och måste stå och röra om i sin hushållskompost hela dagarna. 

Tendensen kommer åter i fler frågor. I podcasten ”En varg söker sin pod” (3/11) kommer Caroline Ringskog Ferrada-Noli med ett intressant inlägg om metoo. Det är en skitbra strömning, men: 

”Jag skulle vilja att man kunde ta det lite längre. Slutsatsen nu är ’Killar, sluta tafsa på oss. Om du är kille, var en bättre människa’ Jag tycker också att en kille inte ska tafsa på mig, men jag saknar något ett slags krav på att göra ännu större anspråk. För varför förekommer sexuella trakaserier? Grundproblemet är ojämlik matfördelning- övergrepp är maktutövning. Jag skiter lite i Timell, och skiter lite i Virtanen, för är det inte maktfördelningen som ska ändras? Är inte anledningen att Timell gjort som han gjort att han har haft så mycket makt? Det är inte Timell som är ond- han spelar ju bara efter de reglerna folk ger honom.” Säger Caroline Ringskog Ferrada-Noli, fritt citerat.

 

Jag vill också understryka att jag verkligen tycker att metoo är grymt, och att det är skitbra att förövare granskas, och att killar BORDE lära sig att inte våldta! Jag håller med om allt det, men tycker vi dessutom skulle kunna göra detta till en större fråga om makt också.  

En annan intressant diskussion är en begynnande auktoritär strömning vid universiteten. Fokus har rapporterat om tendenserna i Storbritannien och USA, och Ivar Arpi på SvD skrev i helgen en omdiskuterad ledare om diskussionerna på Lunds universitet. Kortfattat: progressiva elever kräver trygga rum får trumfa intellektuell integritet eller till och med sanning.

En inte helt enkelt fråga att förhålla sig till om man som jag håller med om utgångspunkten (det är fel med orättvisa) men inte om slutsatsen (det är rätt med politisk kontroll av kurslitteratur på universiten). På ett sätt är det samma sak som de tidigare exemplen- det finns ett tydlig drag av inåtvänd politik.

Istället för att kräva rättvisa i samhället kräver man att jag ska slippa bli påmind om orättvisor. Istället för att kräva jämställdhet idag kräver man att få skriva om historien och fylla den med inflytelserika faschistiska kvinnliga tänkare, fast det inte fanns några sådana. I det här exemplet är det inte bara en oeffektiv kampmetod utan en farlig strategi.  

Det känns bakvänt att en så icke-matrealistik och reaktionär ideströmning på något sätt har blivit en vänsteråsikt, och att det känns helt deprimerande att värnande av sanning och intelektualitet ska vara en åsikt med högerpatent. (Även om man inte, liksom det finne en tendens att göra, ska överdriva den här strömningens storlek eller inverkan.) 

En självklar invändning är ju: om man vill förändra hela det stora samhället, gör man inte det genom ett steg i taget, en kurslitteraturslista i taget? Och det är ligger ju något i det. Men jag har en liten misstanke om att den stora bilden riskerar att tappas bort här.

Ett ytterligare exempel på när diskussionen riktas ner på det lilla, personliga istället för på det stora, politiska är veckans granskning om Leif Östling, Svenskt Näringsliv, som har skatteplanerat. En viktig politisk fråga om hur vi ska förhålla oss till en liten global elit får göra vad de vill reduceras till att handla om Leifs moral. Eric Rosen på Politism skriver bra om det resonemanget

Bakåtsträvare har alltid haft som strategi att försöka lura dig att det måste vara såhär- det enda du kan bestämma om är din inställning till reglerna. Det är inte sant. Samhället är skapat av människor och kan omskapas av människor -  om man vill. Tycker man att vi har ett skitsystem kan man ändra det. 

 Man får säga skit i Kalles livsstilsexpriment, skit i Anders deprimerande gubbighet, skit i Leifs moral! Nu vill jag ha någon sorts politisk rättvisa istället. 

 Alltså, jag är inte kränkt för att SVT inte uppviglar till revolution, men nu när de inte gör det kan ju jag passa på att upplysa: man får vilja mer än lifetstyle. Du får drömma om något större. 

Det här kanske är helt självklart för alla och anledningen till att ni inte gör något är att ni älskar hur det är idag? Kanske! Men jag har lite svårt att tro det. 

 

Mest lästa inläggen

Du får längta efter mer - Om Kalles sex liv, metoo och litteraturen på Lunds universitet.

I helgen tittade jag på SVT’s serie ”Kalle sex liv”, där träningsprofilen K...

Jävluskt trött på navelskådande klimatkamp

I veckan kom den här videon upp i mitt flöde: Den handlar om Anna som satsa...

Låt inte duktigheten dominera!

Ally och Ilana från Boad City, tv-serien som personifierar icke-duktighet. ...

Moderaterna är dåliga kompisar när de "tar oro på allvar"

Bild: Di.se Ett modeord i politiken är 2016 oro. Mellan raderna handlar det...