Blogg

Jävluskt trött på navelskådande klimatkamp

I veckan kom den här videon upp i mitt flöde: 

 Den handlar om Anna som satsar på att leva livet utan att producera sopor, så kallat zero waste. 

En imponerande ambition där hon med olika tips och tricks lyckas skära ner skräpmängden till absolut minimum. Häftigt. 

Men! Jag blir ganska orolig om det här är debatten om klimat och hållbarhet. Allt för ofta ser jag renhetsbesatthet förklädd i rädda världen-retorik. 

Den asketiska och moraltyngda 2000-talspuritanismen skymtar ofta i klimatsammanhang. Det kan handla om att äta strikt raw-veganskt, frenetiskt rensa ut onödiga prylar eller att disciplinerat minska sin sopmängd. Det kan vara spännande livsstilsfilosofier, men är enligt mig svaga politiska aktioner. 

Om man på allvar vill göra något åt vårt samhälles absurda överanvändning av plast borde man vilja fokusera på att så många som möjligt kan minska sin plastkonsumtion hellre än att jag ska uppnå ett stadium av fullständig plastfrihet. Man borde sikta på volymerna! Systemlösningarna! Jag har svårt att tro att alla ska sitta i köket och röra runt i sina hemmabygda komposter är ett effektivare sätt att lösa klimatkrisen på än att försöka organisera kompostering i sin bostadsrättsförening eller kommun. Eftersom vi måste nå fossilfrihet inom de närmaste 30 åren är effektivitet inte av obetydligt värde.

 Tvärtom kan renhetsideal av vara kontraproduktiva för klimatkampen. Om gemene man tror att sättet att dra sitt strå till klimatet på är att leva zero waste bygger man skyhöga tröstklar till engagemang tappar politisk momentum och aktörsskap. 
 
Samma grepp ser jag ofta i feministiska och antirasistiska grupper. Tiden som läggs på att fundera ut vilka lagar och system som kan bekämpa förtryck står inte över huvud taget i proportion till tiden som läggs på att bokstavligen talat granska sina egna hårtoppar för att avgöra mängden utrymme som är lämpligt att ta - även i grupper som är uttalat vänster. 
 

Jag vill inte snacka ner någons fritidsintresse, kopostering är väl lika gott som något. Men då måste vi kunna skilja på det och kampen. Det är lätt att misstänka att att klä in ett fritidsintresse i en rökridå av klimataktivism är en strategi för att lindra sitt eget dåliga samvete, eller framhäva sig själv som en underbar person. När Anna i KIT-filmen säger ”jag tänker på barnen” har jag lite svårt att inte höra ”jag tänker på hur jag vill att mina barn ska vara stolta över mig”. Och det är ju förståeligt! Men ändå. 

Det här är en urgammal bortkollrande manöver. De försöker tygla oss genom att få oss att fokusera på att hålla hemmet skinande rent, kroppen kontrollerat smal eller huden felfritt ren från hårstrån. KIT-videons beskrivning är ”Brukar du också få ångest av att slänga sopor? Då kan du bli inspirerad av zero waste-trenden.” Brukar du få ångest av att slänga sopor? Det är ju ett helt knäppt samhället vi har om du får ångest av sopslängning! Sluta med det! Snap out of it och tänk en politisk tanke istället! Låt de inte lura dig.

Nä hörrni. Målet kan inte vara att en person ska leva perfekt, utan att ändra system. Vi behöver tågräls och skatter och lagar och skit. Om vi ska åstadkomma något av de ganska stora förändringarna vi gör anspråk på (som att rädda världen och skapa rättvisa) måste vi våga släppa den inåtvända och navelskådande perfektionismen och smutsa ner händerna lite. 

Bildligt talat. Inte nödvändigtvis med kompostjord.

Mest lästa inläggen

Jävluskt trött på navelskådande klimatkamp

I veckan kom den här videon upp i mitt flöde: Den handlar om Anna som sa...

Låt inte duktigheten dominera!

Ally och Ilana från Boad City, tv-serien som personifierar icke-duktighe...

Moderaterna är dåliga kompisar när de "tar oro på allvar"

Bild: Di.se Ett modeord i politiken är 2016 oro. Mellan raderna handlar ...

Kommer moderaterna att normalisera kvinnohat?

I dag lade Moderaternas officiella facebooksida ut en livesänd video där...