Blogg

Du får längta efter mer - Om Kalles sex liv, metoo och litteraturen på Lunds universitet.

I helgen tittade jag på SVT’s serie ”Kalle sex liv”, där träningsprofilen Kalle Zachari Whalström åker och besöker olika personer som lever alternativa liv, borta från hamsterhjulet. Ett par som sålt allt för att cykla runt världen och bo i tält, en familj som lever på fäboden halva året eller ett kollektiv med permakultur-bönder. Människor som prioriterat tid över prylar, lugn över stress eller äventyr över trygghet. Som kommit på sätt att lura systemet.  

 

Det är ett kul och inspirerande program! Man kanske börjar tänka lite på hur man egentligen vill ha sitt liv och till och med vågar planera sin vardag så man känner sig lite friare. Och det är ju bra

Men en viktig sak diskuteras inte: om man inte är nöjd med systemet så kan man försöka lura det. Eller så kan man vilja förändra det. 

Det är inte en naturlag att vi ska känna oss stressade och meningslösa. Det är inte en naturlag att man bara kan umgås med sina älskade när man är trött och sur efter en lång arbetsvecka och aldrig när man är utvilad. Det är inte givet att sociala medier-företag ska få tjäna pengar på att stjäla vår uppmärksamhet. Det är inte gudabestämt att vi ska ha en ekonomi som går sönder om inte hushållen konsumerar med och mer varje år. Man kan ju vilja ha det så! Men man kan också vilja ha det inte såhär. 

Det är på många sätt tufft att bryta mot normerna. Typ bo i sin van och bara åka runt och surfa och bergsklättra halva året . Men är det inte också lite att smita? Att rädda sitt eget liv men inte ta ansvar för att andra människor också ska kunna känna meningsfullhet lite oftare? 

Jag ser en röd tråd i många av dagens stora diskussioner: en missad radikal potential. 

Det är vanligt i klimatfrågan, jag har har jag skrivit om det innan: om tjejerna som lägger sin fritid på att leva under hårt kontrollerade zero waste-regler och måste stå och röra om i sin hushållskompost hela dagarna. 

Tendensen kommer åter i fler frågor. I podcasten ”En varg söker sin pod” (3/11) kommer Caroline Ringskog Ferrada-Noli med ett intressant inlägg om metoo. Det är en skitbra strömning, men: 

”Jag skulle vilja att man kunde ta det lite längre. Slutsatsen nu är ’Killar, sluta tafsa på oss. Om du är kille, var en bättre människa’ Jag tycker också att en kille inte ska tafsa på mig, men jag saknar något ett slags krav på att göra ännu större anspråk. För varför förekommer sexuella trakaserier? Grundproblemet är ojämlik matfördelning- övergrepp är maktutövning. Jag skiter lite i Timell, och skiter lite i Virtanen, för är det inte maktfördelningen som ska ändras? Är inte anledningen att Timell gjort som han gjort att han har haft så mycket makt? Det är inte Timell som är ond- han spelar ju bara efter de reglerna folk ger honom.” Säger Caroline Ringskog Ferrada-Noli, fritt citerat.

 

Jag vill också understryka att jag verkligen tycker att metoo är grymt, och att det är skitbra att förövare granskas, och att killar BORDE lära sig att inte våldta! Jag håller med om allt det, men tycker vi dessutom skulle kunna göra detta till en större fråga om makt också.  

En annan intressant diskussion är en begynnande auktoritär strömning vid universiteten. Fokus har rapporterat om tendenserna i Storbritannien och USA, och Ivar Arpi på SvD skrev i helgen en omdiskuterad ledare om diskussionerna på Lunds universitet. Kortfattat: progressiva elever kräver trygga rum får trumfa intellektuell integritet eller till och med sanning.

En inte helt enkelt fråga att förhålla sig till om man som jag håller med om utgångspunkten (det är fel med orättvisa) men inte om slutsatsen (det är rätt med politisk kontroll av kurslitteratur på universiten). På ett sätt är det samma sak som de tidigare exemplen- det finns ett tydlig drag av inåtvänd politik.

Istället för att kräva rättvisa i samhället kräver man att jag ska slippa bli påmind om orättvisor. Istället för att kräva jämställdhet idag kräver man att få skriva om historien och fylla den med inflytelserika faschistiska kvinnliga tänkare, fast det inte fanns några sådana. I det här exemplet är det inte bara en oeffektiv kampmetod utan en farlig strategi.  

Det känns bakvänt att en så icke-matrealistik och reaktionär ideströmning på något sätt har blivit en vänsteråsikt, och att det känns helt deprimerande att värnande av sanning och intelektualitet ska vara en åsikt med högerpatent. (Även om man inte, liksom det finne en tendens att göra, ska överdriva den här strömningens storlek eller inverkan.) 

En självklar invändning är ju: om man vill förändra hela det stora samhället, gör man inte det genom ett steg i taget, en kurslitteraturslista i taget? Och det är ligger ju något i det. Men jag har en liten misstanke om att den stora bilden riskerar att tappas bort här.

Ett ytterligare exempel på när diskussionen riktas ner på det lilla, personliga istället för på det stora, politiska är veckans granskning om Leif Östling, Svenskt Näringsliv, som har skatteplanerat. En viktig politisk fråga om hur vi ska förhålla oss till en liten global elit får göra vad de vill reduceras till att handla om Leifs moral. Eric Rosen på Politism skriver bra om det resonemanget

Bakåtsträvare har alltid haft som strategi att försöka lura dig att det måste vara såhär- det enda du kan bestämma om är din inställning till reglerna. Det är inte sant. Samhället är skapat av människor och kan omskapas av människor -  om man vill. Tycker man att vi har ett skitsystem kan man ändra det. 

 Man får säga skit i Kalles livsstilsexpriment, skit i Anders deprimerande gubbighet, skit i Leifs moral! Nu vill jag ha någon sorts politisk rättvisa istället. 

 Alltså, jag är inte kränkt för att SVT inte uppviglar till revolution, men nu när de inte gör det kan ju jag passa på att upplysa: man får vilja mer än lifetstyle. Du får drömma om något större. 

Det här kanske är helt självklart för alla och anledningen till att ni inte gör något är att ni älskar hur det är idag? Kanske! Men jag har lite svårt att tro det. 

 

Mest lästa inläggen

Du får längta efter mer - Om Kalles sex liv, metoo och litteraturen på Lunds universitet.

I helgen tittade jag på SVT’s serie ”Kalle sex liv”, där träningsprofile...

Jävluskt trött på navelskådande klimatkamp

I veckan kom den här videon upp i mitt flöde: Den handlar om Anna som sa...

Låt inte duktigheten dominera!

Ally och Ilana från Boad City, tv-serien som personifierar icke-duktighe...

Moderaterna är dåliga kompisar när de "tar oro på allvar"

Bild: Di.se Ett modeord i politiken är 2016 oro. Mellan raderna handlar ...

Blogg

Jävluskt trött på navelskådande klimatkamp

I veckan kom den här videon upp i mitt flöde: 

 Den handlar om Anna som satsar på att leva livet utan att producera sopor, så kallat zero waste. 

En imponerande ambition där hon med olika tips och tricks lyckas skära ner skräpmängden till absolut minimum. Häftigt. 

Men! Jag blir ganska orolig om det här är debatten om klimat och hållbarhet. Allt för ofta ser jag renhetsbesatthet förklädd i rädda världen-retorik. 

Den asketiska och moraltyngda 2000-talspuritanismen skymtar ofta i klimatsammanhang. Det kan handla om att äta strikt raw-veganskt, frenetiskt rensa ut onödiga prylar eller att disciplinerat minska sin sopmängd. Det kan vara spännande livsstilsfilosofier, men är enligt mig svaga politiska aktioner. 

Om man på allvar vill göra något åt vårt samhälles absurda överanvändning av plast borde man vilja fokusera på att så många som möjligt kan minska sin plastkonsumtion hellre än att jag ska uppnå ett stadium av fullständig plastfrihet. Man borde sikta på volymerna! Systemlösningarna! Jag har svårt att tro att alla ska sitta i köket och röra runt i sina hemmabygda komposter är ett effektivare sätt att lösa klimatkrisen på än att försöka organisera kompostering i sin bostadsrättsförening eller kommun. Eftersom vi måste nå fossilfrihet inom de närmaste 30 åren är effektivitet inte av obetydligt värde.

 Tvärtom kan renhetsideal av vara kontraproduktiva för klimatkampen. Om gemene man tror att sättet att dra sitt strå till klimatet på är att leva zero waste bygger man skyhöga tröstklar till engagemang tappar politisk momentum och aktörsskap. 
 
Samma grepp ser jag ofta i feministiska och antirasistiska grupper. Tiden som läggs på att fundera ut vilka lagar och system som kan bekämpa förtryck står inte över huvud taget i proportion till tiden som läggs på att bokstavligen talat granska sina egna hårtoppar för att avgöra mängden utrymme som är lämpligt att ta - även i grupper som är uttalat vänster. 
 

Jag vill inte snacka ner någons fritidsintresse, kopostering är väl lika gott som något. Men då måste vi kunna skilja på det och kampen. Det är lätt att misstänka att att klä in ett fritidsintresse i en rökridå av klimataktivism är en strategi för att lindra sitt eget dåliga samvete, eller framhäva sig själv som en underbar person. När Anna i KIT-filmen säger ”jag tänker på barnen” har jag lite svårt att inte höra ”jag tänker på hur jag vill att mina barn ska vara stolta över mig”. Och det är ju förståeligt! Men ändå. 

Det här är en urgammal bortkollrande manöver. De försöker tygla oss genom att få oss att fokusera på att hålla hemmet skinande rent, kroppen kontrollerat smal eller huden felfritt ren från hårstrån. KIT-videons beskrivning är ”Brukar du också få ångest av att slänga sopor? Då kan du bli inspirerad av zero waste-trenden.” Brukar du få ångest av att slänga sopor? Det är ju ett helt knäppt samhället vi har om du får ångest av sopslängning! Sluta med det! Snap out of it och tänk en politisk tanke istället! Låt de inte lura dig.

Nä hörrni. Målet kan inte vara att en person ska leva perfekt, utan att ändra system. Vi behöver tågräls och skatter och lagar och skit. Om vi ska åstadkomma något av de ganska stora förändringarna vi gör anspråk på (som att rädda världen och skapa rättvisa) måste vi våga släppa den inåtvända och navelskådande perfektionismen och smutsa ner händerna lite. 

Bildligt talat. Inte nödvändigtvis med kompostjord.

Mest omtyckta inläggen

Kommer moderaterna att normalisera kvinnohat?

I dag lade Moderaternas officiella facebooksida ut en livesänd video där...

Jag googlade på "bröst" och ni kan aldrig ana vad som hände sen.

Idag skrev en lång rad debattörer på DN debatt om porrens skadliga effek...

Vad Jan Björklund egentligen menar när han pratar om höghastighetståg

Igår debatterades klimatet och höghastighetståg i SVT’s Agenda. Kul! Nya...

Avskaffa rösträtt för vuxna

Att få rösta är ett stort ansvar som kräver mycket av våra medborgare. D...

Blogg

Låt inte duktigheten dominera!

 Ally och Ilana från Boad City, tv-serien som personifierar icke-duktighet. 
 
 

För en månad sedan släppte Birgitta Ohlsson den självbiografiska boken ”Duktiga flickors revanch” som väckt debatt. Erik Hilmersson på DN hyllar, Ann Charlotte Altstadt på Aftonbladet begår ett brutalt men inte humorbefriat karaktärsmord, och många  både killar och tjejer har med en gnutta självgodhet ”kommit ut” som Duktiga i sociala medier. Finast tycker jag Catia Hultquists försvar av slackerrevoltören är i DN: ”Snarare bör man slå ett slag för den olydiga flickan som går sin egen väg och gör vad hon har lust med.”

 

Jag skulle vilja prata lite om oss olydiga, slarviga, tramsiga och kaxiga flickor. Jag tror att vi också förtjänar hyllas. 

 

Tjejer ska få vara exakt som de är- duktiga eller inte. Det här är inte menat som en kritik mot Ohlsson, utan en förhoppning om att det ska finnas plats för alla sorters tjejer. 


Så värst förvånande är det ändå inte när varken en tjej eller en kille är duktig. Och ingen höjer på ögonbrynen när en kille inte är det. Däremot tjejer som är oduktiga men ändå kräver att bli lyssnade till: de kan kasta omkull hela samhällsordningen. 

 

Ni som tar micken på mellanstadiets talangshower och rockar loss trots att ni sjunger förjävligt. Ni som kastar er in i debatter utan att vara experter på ämnet. Ni som får arga tantblickar på tunnelbanan för att ni pratar för högt i telefon. Jag har er rygg. 

 
Skam-Chris. Befriande oduktig. 

Att vara duktig i sin roll som politiker är inte särskilt nytt. Det kryllar av duktiga personer svensk politik. Det finns massvis med folk som är duktiga på att hålla sig till talpunkter, på att ha hård hud och på att inte svara rakt ut på frågor. Att vara oduktig verkar på många ställen vara framgångsrikt: Trump, Sanders, och Grillo är personer som jag utan närmare personlighetsutredning skulle klassa som motsatsen mot Ohlssons duktighetsideal. Lite mer ”kör bara kör”- inställning. 

 

Jag har inte en heltäckande förklaring till vad karismatiska ledares framgångar på både vänster och högerkanten egentligen beror på. Men. Jag tror att att deras sätt att vara oduktiga på har spelat roll. De känns mer än andra nära sina väljare. Äkta, lite mer ”som oss”. 

 

Det finns något ofrånkomligt kontrollerat i duktigheten. Något distanstagande. 

 

Om alla politiker är duktiga blir politik inte förståelig för andra än duktiga väljare. Och eftersom jag tycker att vår demokrati ska inkludera också de som är snäppet mindre seriösa än Birgitta Ohlsson blir det dominerande duktighetsidealet ett demokratiskt problem. Eller en walk over till sköna och slängiga populister. 

 

Finns det, även i demokratiska och rimliga rörelser, plats för lite garv, glimt i ögat och sårbarhet? Går det att ha skarpa politiker som inte är torrbollar? Kan politik rent av bli en plats för… människor? Jag hoppas det. 

 

Olsson har skrivit ”Duktiga flickors tio budord”, som jag hoppas kommer skänka styrka till många.  

Här kommer mina tio budord för alla slarviga, roliga och karismatiska tjejer out there:

 

  1. Var modig. Ingen minns en fegis
  2. Var ödmjuk. Du kommer göra miljoner fel. Våga ändra dig, våga be om ursäkt. Blott halsen. 
  3. Trots att du inte är duktig, förakta aldrig duktighet. Omge dig med duktiga människor. Men tävla inte mot dem i att vara duktig. 
  4. Tramsa. Ha glimten i ögat. Försök att inte låta tråkmånsar dra ner dig. 
  5. Tramsa inte bort dig själv. Ta dig själv på allvar. Kräv att andra tar dig på allvar. 
  6. Ta dig själv på lagom mycket allvar. Sådär 70% är min rekommendation. 
  7. Låt aldrig folk förväxla din glädje med dumhet. 
  8. Låt folk bjuda dig på middag när du är pank. Det är inte så farligt. 
  9. Köp inte för dyra kläder, du kommer ändå spilla mat på dem. 
  10. Var girig. Kräv ett liv som väger upp för döden. 

 

Ps. Vill du läsa mer om dåliga tjejer har jag skrivit om deras stundande världsövertag tidigare, här om musik och här om tv-serier.

Mest kommenterade inläggen

Typiskt killar!

Johan Hakelius har ett minst sagt spännande resonemang i en krönika i Ex...

RIP Bramble Cay-råttan

Den här sommaren hände något historiskt. Det var första gången i histori...

Välkommen till min nya blogg!

Mitt första inlägg.