Blogg

"I love you, but your'e bringing me down." — Om sociala medier, rätten till din egen hjärna och det akuta hotet mot demokratin.

Någonting har hänt. 


I år har plötsligt många av mina vänner nyårslöften som handlar om att hålla på mindre med sociala medier. Runt mig viskar allt fler klagande på att de skäms över hur kort deras uppmärksamhetsspann har blivit, hur det förstör jobbet, filmetittandet och daten. Att långa texter blir svårare och svårare att ta sig igenom. Vi verkar ha nått en tipping-point där till och med Alex Schulman har slutat med smartphone! 

 

Jag lägger mycket tid på att klura ut knep för ett mer harmonisk användande av min telefon. Ha den längre från sängen på natten, ha stör ej-läget på, ha färre notifikationer. Men det verkar vara något större i rörelse. Hur kommer det sig att jag plötsligt måste kämpa (ganska hårt!) för att behålla en gnutta av min egen uppmärksamhet och min egen hjärnkapacitet? Varför får något tjäna pengar på att göra min hjärna oförmögen till det jag vill hålla på med?


Det här behöver vi prata om: någon tjänar pengar (alltså har ett ekonomiskt intresse) av att sabba vår kognitiva förmåga - vår förmåga att tänka. 

 

 

Det låter brutalt. Häng med så ska jag förklara. 


Att du hela tiden har impulsen att kolla Facebook, Instagram eller Snapchat, för att sedan finna dig fast där, scrollandles i timmar, är ingen slump. Att du hela tiden känner dig splittrad, oproduktiv och jagad är ingen slump. Att mellanrummet mellan mellan de riktigt intressanta tankarna du tänker och samtal du för verkar bli längre och längre är ingen slump.  Att du känner alldeles för lite makt över din egen tid är ingen slump. En hel industri av extremt skickliga människor har nämligen gjort sitt bästa för att det ska vara så. 

 

Alla stora sociala medier drivs av reklamintäkter och har som överordnat mål att du ska spendera så mycket tid på den som möjligt. Jag känner ingen som har som mål med livet att spendera maximalt med tid på Facebook. Våra mål är snarare att ha kul med våra kompisar, ägna oss åt våra hobbys, lära oss intressanta saker, vara pigga, glada och friska. De stora sociala medier-företagen jobbar mot dina intressen.  Och de gör det skickligt. 

 

Röda symboler för notifikationer istället för diskretare färger (rött är en triggerfärg för vår reptilhjärna), små, slumpmässiga och ofta förekommande dopamin-kickar (risken av att ibland inte få kicken håller oss ständigt på tårna känslomässigt), slumpmässigt uppdaterade flöden som gör att vi inte kan låta bli att pull down to update och och om igen. Videos som börjar spela automatiskt i flödet (vi är programerade att vara uppmärksamma på rörelser och rörlig bild). Det är ett talangfullt manipulerande av industriell storlek som av naturliga svagheter i den mänsklig hjärnan. Det är faktiskt inte ditt fel att du inte lyckas stå emot. 

 

”Alla är distraherade. Hela tiden”, säger före detta Facebook-medarbetaren som var med och skapade like-knappen Justin Rosenstein till The Guiardian.

 

Jag är övertygad om att det är bra om alla reflekterar över hur vi själva kan skaffa bättre telefonvanor för att bli distraherade mindre. Men. Det kommer alltid att vara en orättvis kamp. Den logiska delen av din hjärna behöver kämpa mot impulsdelen av din hjärna - som får eldunderstöd av en miljardindustri som är experter på att egga dina impulser och beroenden.

Eller som motståndsrörelsen i Hunger Games säger: 

 

 

I love you but your’e bringing me down. 


Missförstå mig rätt: Jag älskar teknik, internet och sociala medier. Jag tror verkligen att det skulle kunna göra livet mycket bättre för oss människor. Jag älskar att kunna kolla upp vägen när jag ska någonstans, jag älskar att kunna lyssna på ljudbok när jag promenerar till jobbet, jag älskar min och mina vänners chattgrupp, jag älskar att ha dem på Snapchat och se små ögonblick från deras liv. Jag tycker det är så fint att mina släktingar kan se lite av vad jag håller på med på dagarna. Jag älskar att jag kan ringa folk på Messenger utan att ha deras telefonnummer. Teknologi som är på vår sida — som hjälper mig att uppnå mina mål med livet istället för att motarbeta dem - skulle kunna vara helt fantastisk. Det är snarare affärsmodellen, reklamlogiken och skyddslösheten från exploatering jag ifrågasätter. 

Enligt Nicholas Carr, författare som har följt neuro- och kognitionsforskning och skrivit boken The Shallows – What the Internet Is Doing to Our Brains (redan 2011), blir vi allt dummare. ”Sämre på problemlösning. Värdelösa på att koncentrera oss på en uppgift. Dåliga på att begripa logiska resonemang och abstrakta tankegångar. Som om inte det vore nog är vi mindre kreativa, uttrycker färre djupsinniga tankar och när vi träffar andra människor ger vi intryck av att vara ointresserade av dem”, sammanfattar Fokus.

 

Två till intressanta citat från samma Fokus-artikel: ”Tre forskare från UCLA gjorde därför en uppföljning av studien, rekryterade 520 studenter och gav dem två sorters test på intellektuell skärpa. Det ena mätte tillgänglig kognitiv kapacitet, hur mycket en människa kan koncentrera sig på en speciell sak, det andra flödande intelligens, en persons förmåga att tolka och lösa obekanta problem. En grupp studenter uppmanades att ha sin telefon framför sig när de löste uppgiften, en annan att ha dem i en väska, en tredje att lämna dem i ett annat rum. Resultaten: de som hade telefonen nära till hands fick sämst resultat, och de som hade sin telefon i ett annat rum bäst. Ju närmare telefonen försökspersonerna befann sig, desto sämre fungerade deras hjärnor.

Men i intervjuer efteråt sa samtliga deltagare att deras telefoner inte alls hade distraherat dem. De hade inte ens tänkt på dem. De föreföll helt omedvetna om telefonens inverkan på deras prestation trots att den tydligt påverkade deras tänkande.”

 

”En brittisk undersökning visade att smartphones hämmar utvecklingen av personlig närhet i sociala relationer och minskar individers känsla att bemötas med empati och förståelse. Studien replikerades av andra forskare och fenomenet bekräftades i en rapport som publicerades för några månader sedan.” 

 

Jag minns i hur jag i grundskolan, innan jag hade en smartphone, fann så ren tillfredställelse av att sitta en hel lektion och försjunka i att lösa uppgifter, läsa eller skriva. Och då har jag ändå alltid sett mig själv som en sprallig, rastlös och högljud person. Men det var fortfarande tillgängligt för mig: att en liten stund på dagen i tystnad och ensamhet bara få ägna mig åt något helhjärtat. Idag finns information i överflöd och bristvaran är vår uppmärksamhet. Den största lyxen då är kanske är att i lugn och ro få koncentrera sig på något riktigt djupt. Under en längre tid. Kan du minnas senast du gjorde det? 

 

Jag minns också stressen jag hade i mig när jag under många var rökare. Hur jag fruktade varje tillfälle jag inte kunde eller fick röka - biobesök, flygresor, längre föreläsningar kändes som bestraffningar. (Jag lyckades inte ens motstå cigg när jag hade halsfluss, trots att det gjorde otroligt ont att röka då.) Idag har jag samma känsla av att min hjärna nästan brinner upp av stress och ilska när min mobil laddar ur när jag är på väg någonstans. Att vara ensam med mina tankar i tio minuter på tunnelbanan har blivit min värsta skräck. Visst låter det misstänkt likt ett beroende? 

 

Ett akut hot mot demokratin

 

Det blir värre. Det är inte bara våra hjärnors integritet som är under hot utan även hela demokratin. 

 

Tidningar och media måste använda samma upptrissade logik för att vara lönsamma; att stimulera din reptilhjärna för att sno åt sig din uppmärksamhet snabbare än konkurrenten. Det mest effektiva är att göra oss arga och rädda - då klickar och delar vi. Därför premieras det sensationella över det nyanserade. Det grunda över det fördjupande. Raseri över resonemang.  

 

 

James Williams, tidigare google-medarbetare som nu doktorerar på Oxford University om etiken för övertalande design uttrycker det såhär: ” 'Det förvränger inte bara hur vi ser på politik men kan över tid ändra sättet vi tänker på, och göra oss mindre rationella och mer impulsiva. Vi vänjer oss in i ett ständig kognitivt tillstånd av raseri, genom att internalisera dynamiken hos mediumet.' Williams har utforskat en ny dimension av den moderna världen. Om uppmärksamhets-ekonomin vittrar bort vår förmåga att minnas, resonera, fatta självständiga beslut — färdigheter som är essentiella för att styra sig själv — vad finns det för hopp för demokratin?"

 

Man kan hävda att vi rent kognitivt håller på att bli, eller rent av redan är,  en helt en annan sorts människa. Duma, arga, rädda och distraherade.  Mitt ödmjuka anspråk är att vi borde ha mer att säga till om när det kommer till att förändra det mänskliga släktets natur till det sämre.

 

Vad ska vi göra? 

 

Många har pratat och skrivit om ämnet den senaste tiden, men vad jag vet har det inte aldrig diskuterats i en politisk kontext i Sverige innan. Då räcker det inte att identifiera problem - vi måste försöka hitta lösningar också. 

 

En intressant tankebana är att det vi gör när vi ger ett företag vår uppmärksamhet, som skapar värde åt dem, är att utföra ett arbete. Ett arbete som skadar oss, och som vi dessutom inte får betalt för. Historiskt när arbetare har haft dåliga villkor och dåligt betalt för det värde de skapar har det funnits en tydlig strategi för föränding —att organisera sig för kollektivets rättigheter: fackförbund.  En fackrörelse för sociala medier-användare som representerar våra intressen gentemot företaget och garanterar användarkollektivet insyn i, och något att säga till om över, mediets algoritmer. Skulle det kunna vara en väg framåt?  

Historiskt har fackföreningar haft spelat stor roll, men det har också varit viktigt med politik som skyddar arbetare. Hur skulle sådan se ut i den här samanhanget?

 

Min (hälsosamma) ryggradsreflex är misstänksam mot prat om att ”reglera internet” och jag brukar bli arg på de som vill cencurera t.ex. porr. Hur skulle en politik som skyddar vår dyrbara rersurs, uppmärksamhet, men som inte är för auktoritär eller frihetsinskränkande kunna se ut? Kan en ledtråd vara att reglera funktioner, men inte innehåll? Behöver vi börja se hjärn-integritet som en rättighet? Jag har inte alla svar, men jag är övertygad om att det är något alla politiker med en ambition att svara på dagens problem och värna demokrati kommer behöva diskutera.  Att enorma företag fritt får exploatera våra hjärnor helt utan transperens, medbestämmande eller skydd låter i alla fall inte rättvist i mina öron. 

 

Roger McNamee, riskkapitalist som har tjänat mycket på tidiga investeringar i Google och Facebook men som blivit allt mer skeptisk mot de båda, tycker att företagen borde regleras hårdare, inklusive nya anti-monopollagar. Like-knappsskaparen Rosenstein tror att det kan bli en fråga om statlig reglering av ”psykologiskt manipulativ marknadsföring” och jämför det med att vidta åtgärder mot tobaks- och fossilt bränsle-företag. Förslag väl värda att tänka på!  

En annan idé som min tech-nördiga pappa tror att på är att Blockchain (oroa dig inte, jag har inte heller riktigt fattat vad det är), kommer ge nya möjligheter att låta användarna få utdelning på det värde de gemensamt skapar med sitt innehåll och sin uppmärksamhet. Också det låter intressant! 

 

Jag skulle vilja be dig som läser det här om några saker redan nu: 

  • Berätta hur du upplever att ditt liv förändrats av ständig pockande av din uppmärksamhet från telefonen. Märker du skillnad i din förmåga? Vad har du för knep för att motverka det?
  • Berätta hur du tror att teknik som jobbar för oss, istället för mot oss, skulle kunna se ut. Om du fick bestämma, vad skulle all den enorma tekniska kapacitet som finns hjälpa dig med?
  • Vilka politiska förslag tror du skulle kunna skydda våra hjärnor utan att att inskränka vår frihet för mycket? 

 Tills dess: om någon lanserar en socialt medie som jobbar i mina intressen, där jag kan ha kontakt med mina vänner, min familj och nyheter — men utan reklam, alltså utan att behovet att manipulera mig för att få mer och mer av min uppmärksamhet — då skulle jag kunna tänka mig att betala en hel del för ett abonnemang. Jag tycker att våra hjärnor förtjänar bättre än såhär. Att våra tankar förtjänar att få tänkas på. Ordentligt och djupt. 

 

 

Inte fått nog?

Här är de superintressanta länkarna som jag byggt den här texten på: 

 Ola Söderholm i Lilla Drevet ( 35.40 min in): Uppmärksamhetsekonomin

Fokus: Priset för att ha städig hjärnkoll

The Guardian: 'Our minds can be hijacked': the tech insiders who fear a smartphone dystopia.

The Economist: Teenagers are growing more anxious and depressed. Could they hold the culprit in their hands?

 

Tristan Harris Ted-talk: How a handful och tech companies control billions of minds every day.

 Ett till Ted-talk från Tristan Harris: How better tech could protect us from distraction. 

 

Mest lästa inläggen

"I love you, but your'e bringing me down." — Om sociala medier, rätten till din egen hjärna och det akuta hotet mot demokratin.

Någonting har hänt. I år har plötsligt många av mina vänner nyårslöften som...

Varför stjäl Sverige olja från fattigare länder?

Tänk dig att Stockholm stads finansborgarråd står på en presskonferens för ...

Du får längta efter mer - Om Kalles sex liv, metoo och litteraturen på Lunds universitet.

I helgen tittade jag på SVT’s serie ”Kalle sex liv”, där träningsprofilen K...

Jävluskt trött på navelskådande klimatkamp

I veckan kom den här videon upp i mitt flöde: Den handlar om Anna som satsa...

Blogg

Varför stjäl Sverige olja från fattigare länder?

Tänk dig att Stockholm stads finansborgarråd står på en presskonferens för att presentera stadens nya handelsregler. Från och med nu, säger hen, är det lagligt för alla stockholmare och alla företag i Stockholm att handla med alla varor från Uppsala  — oavsett hur de anskaffats. Ingen stockholmare kan längre dömmas för häleri när hen köper mat från Uppsala, om de så har snattats ur någons ficka, beslagtagits genom våldsamma väpnande rån eller nattliga stöldräder hemma hos Uppsalaborna. 

 

Kommunstyrelsens ordförande i Uppsala rasar. Stockholm är inte självförsörjande på mat, och ekonomiskt beroende av det billiga inflödet norrifrån. I hemlighet sluter borgarrådet ett avtal med ledaren för det största rövargänget i Uppsala. De får vapen och Stockholm garanteras sin livsviktiga vara billigt. Bönderna, bagarna och den offentliga sektorn i Uppsala går på knäna - de får inga av rövargängens inkomster. Kommunstyrelsens ordförande försöker stävja den uppblossande kriminaliteten i Uppsala, men snart är gängen så starka att de iscensätter en väpnad kommunkupp. Ordföranden vädjar om hjälp från sin exil i Gävle. Stockholm nekar: självbestämmandet gör det olämpligt för en kommun att lägga sig i en annan kommuns affärer. Uppsalaborna radikaliseras - fler vill vara med i rövargäng och kunna sko sig på stölder. Efter några månader skadas många Stockholmare i ett terrordåd utfört av ett konkurrerande uppsalagäng på pendeltåget mot Arlanda. Stockholmarna är fientligt misstänksamma mot de Uppsalaborna som skydd undan våldet i Stockholm. Borgarrådet blir omvalt- med en stabil tillväxt på grund av låga matpriser har hen haft råd att införa populära reformer. 

 

Låter knäppt va? Såhär fungerar global handel med olja. 

 

För några veckor sedan hade jag möjligheten att lyssna på Leif Weinar, filosof vid University of London, som har skrivit boken Blod Oil. Sedan jag läste Therese Uddenfelts spännande bok om olja, Gratislunchen, förra sommaren har jag funderat mycket på de destruktiva banden mellan olja och makt. På att olja är farligt på fler sätt än genom klimatförändringar. Weinar uttrycker det såhär ”Oil is unaccountable power.”  Makt som det är omöjligt att hålla någon ansvarig för.

 

 

Handel med olja (och nästan alla andra råvaror) bygger på principen Might makes right eller Den starkes rätt:den som kan kontrollera en befolkning har rätt att exploatera den eller deras land så mycket man vill. Då är det inte alls ett brott att sälja olja från en ockuperad mark, att sälja människor man satt bojor på eller sälja palmolja från ett område man fördrivit ursprungsbefolkningen ifrån. Det är samma princip som ligger i botten för kolonialism och slavhandel. 

 

Det är lätt att se att den starkes rätt är röva för resten av världen, men najs för väst. Men kanske är den inte ens det — oroligheter som vår handel med stulna naturresurser skapar slår inte sällan tillbaka på oss, som terrordådet på uppsalapendeln i exemplet. Sovjet, Putin, IS. Är det verkligen en slump att alla stora moderna säkerhetshot mot väst har olja inblandat? Det är inte en heltäckande förklaring, men det är omöjligt att blunda för att det alltid är en avgörande komponent. 

 

Nu en liten parantes för den viktiga frågan om vem oljan tillhör egentligen! 

  • Naturen själv”, skulle den radikala miljövännen svara. Naturen har ett intresse i att fossiler inte utvinns alls, då klimatkrasch hotar dess existens. 
  • ”Kommande generationer lika mycket som oss” skulle många säga- efter som oljan har skapats under tusentals år känns det orättvist att tömma ut allt på en eller två mänskliga livstider. Sant, men den här texten handlar om olja och konfliker. Vi utgår därför för ögonblicket från att olja används och kommer att användas ett litet tag framöver. 
  • ”Folket.” Oljan borde tillfalla befolkningen i ett land och vinsten borde komma alla medborgare till del. (Som t.ex. i en av de få demokratierna som har olja, Norge. Där går stora delar av oljeintäkterna till generella välfärdssatsningar.) Länder med stora naturrikedommar borde också ha ett ansvar för länder som har mindre. Även om nationalstaten kanske inte är så fräsch kommer jag för tydlighetens skull här utgå från att folket i en nation är de rättmätiga ägarna till naturresurserna där.  Okej! 

 

Varför är så mycket av oljan som säljs idag stulen från folket? 


Väst är beroende av billig energi. Vi har ett intresse av att folket inte får skäligt betalt för sina naturresurser — vi behöver betala mindre än så för att våra samhällen ska gå runt. Därför kommer vi att använda olika strategier för att den rättmätiga ägaren (folket) inte ska få kontrollen över oljan. Dealer och samarbeten, sanktioner eller invasioner. Under min livstid har vi sett exempel på samtliga. 

 

Ett land som inte var en stabil demokrati när man hittade olja har i princip ingen chans att bli det. Olja är extremt högkoncentrerad energi. Alltså högkoncentrerade pengar. Alltså högkoncentrerad makt. Att ta över ett oljefält med våld är ganska lätt. (Jämför med att försöka bli miljonär på att ta över tillräckligt många potatisfält och kontrollera alla jordbrukare som behövs för att få upp de små knölarna. Jobbigare!) När man väl kontrollerar ett oljefält är det per definition lagligt att exportera oljan. I länder utan demokrati eller stabila institutioner som gör att potenta naturresurser kan komma folket till del blir oljefynd ett för lockande smörgåsbord för miliser, terroristgrupper och korrupta regeringar. Att kontrollera ett oljefält ger makt som är omöjlig att utkräva ansvar för. Power unaccountable. 

 

 

Naturresursers förbannelse

För länder utan stabila demokratier är naturresurser oftare förbannelser än välsignelser. Titta på Demokratiska Republiken Kongo, ett av världens rikaste länder naturresursmässigt. Obegränsat med vatten från världens näst största flod, gynnsamt klimat, bördig jordmån och överflöd av koppar, guld, diamant, kobolt, uran och olja. (Läs det här repotaget.)Naturresurser värda lika mycket som hela Europas och USA’s BNP tillsamans. 

Ändå är Kongo ett av världens sämsta länder att leva i. Härjat av världens blodigaste konflikt (som fortfarande pågår) lever 70% av befolkningen under fattigdomsgränsen och det rankas till tredje sämsta land i världen att vara kvinna i, antagligen på grund att miljontals har våldtagits då sexuellt våld används som krigsmetod. 

 

Vi tittar lite mer på konsekvenserna av att man får handla med stulen olja. Boko Haram i Nigeria uppkom ur en folklig ilska mot orättvisor och att en folkgrupp haft makten över oljan. Nästan alla terrororganisationer, inklusive ISIS, är sponsrade av  oljepengar, framförallt från Saudi.

 

Eftersom väst har ett så stort ekonomiskt intresse i kriminellt billig olja måste vi accepterar alla som är beredda att sälja det till oss. Så vi legitimerar Saudi, åker dit på affärsresor för att öka Sveriges export och blir applåderar när kvinnor inte längre blir stenade för att de kört bli

 

Och nu blir du ju arg när du läser det här! Hoppas jag. Annars är du empatilös eller jag en dålig skribent. Men när du blir arg - glöm aldrig bort. Det här är inget naturtillstånd. Väst VILL att det ska vara så här. Det betyder att det också går att ha det på ett annat sätt — om vi vill. 

 

Vad ska vi göra då? 

 I min drömvärld har vi slutat använda olja hur som helst om några år, men för att inte vara idioter borde vi ju avskaffa principen om den starkes rätt ändå. I en fossilfri värld kommer efterfrågan på metaller till batterier skjuta i höjden, och sällsynta mineraler kommer att ha ett ett så koncentrerat värde att de lär innebära samma våldsrisk som olja. Även palmolja, bomull, och vatten skulle kunna bli så knappa resurser att de blir lika stöldbegärliga som olja är idag. 

 

 

Det finns något hopp!

Jag lovar. Våra lagar är skapade och implementerade av människor- och går att göra om. Vi har lyckats avskaffa den starkes rätt när det kommer till slavar och kolonier (och diamanter! 2003 etablerades ett samarbete mellan industrin, civilsamhället och ett antal regeringar, där certifiering för diamanters ursprung ska försvåra handel med konfliktdiamanter.)

 

Det var dyrt att avskaffa slaveriet. Det kostade flera procent av Englands BNP när det begav sig, men med tryck från en folkrörelse gick det att ändra samhället utifrån vad man tycker är moraliskt rätt. 

 

Du får säga ”Det här är skit! Vi vill ha det på ett annat sätt! Det får kosta!

 

Så. 


Ta ditt politiska ansvar och sluta rösta på ignoranta skitpolitiker som vill fortsätta låsa in oss i fossilberoende. (Se: moderaterna som vill sänka bensinskatten, inte bygga ny järnväg och börjar gråta så fort man pratar om flygskatt.) 

 

Prata med folk om att det är knäppt att vi tillåter att några få roffar åt sig av våra gemensamma naturresurser. Kräv en rättvisare värld.

 

/Hanna

Mest omtyckta inläggen

Låt inte duktigheten dominera!

Ally och Ilana från Boad City, tv-serien som personifierar icke-duktighet. ...

Moderaterna är dåliga kompisar när de "tar oro på allvar"

Bild: Di.se Ett modeord i politiken är 2016 oro. Mellan raderna handlar det...

Kommer moderaterna att normalisera kvinnohat?

I dag lade Moderaternas officiella facebooksida ut en livesänd video där De...

Jag googlade på "bröst" och ni kan aldrig ana vad som hände sen.

Idag skrev en lång rad debattörer på DN debatt om porrens skadliga effekter...

Blogg

Du får längta efter mer - Om Kalles sex liv, metoo och litteraturen på Lunds universitet.

I helgen tittade jag på SVT’s serie ”Kalle sex liv”, där träningsprofilen Kalle Zachari Whalström åker och besöker olika personer som lever alternativa liv, borta från hamsterhjulet. Ett par som sålt allt för att cykla runt världen och bo i tält, en familj som lever på fäboden halva året eller ett kollektiv med permakultur-bönder. Människor som prioriterat tid över prylar, lugn över stress eller äventyr över trygghet. Som kommit på sätt att lura systemet.  

 

Det är ett kul och inspirerande program! Man kanske börjar tänka lite på hur man egentligen vill ha sitt liv och till och med vågar planera sin vardag så man känner sig lite friare. Och det är ju bra

Men en viktig sak diskuteras inte: om man inte är nöjd med systemet så kan man försöka lura det. Eller så kan man vilja förändra det. 

Det är inte en naturlag att vi ska känna oss stressade och meningslösa. Det är inte en naturlag att man bara kan umgås med sina älskade när man är trött och sur efter en lång arbetsvecka och aldrig när man är utvilad. Det är inte givet att sociala medier-företag ska få tjäna pengar på att stjäla vår uppmärksamhet. Det är inte gudabestämt att vi ska ha en ekonomi som går sönder om inte hushållen konsumerar med och mer varje år. Man kan ju vilja ha det så! Men man kan också vilja ha det inte såhär. 

Det är på många sätt tufft att bryta mot normerna. Typ bo i sin van och bara åka runt och surfa och bergsklättra halva året . Men är det inte också lite att smita? Att rädda sitt eget liv men inte ta ansvar för att andra människor också ska kunna känna meningsfullhet lite oftare? 

Jag ser en röd tråd i många av dagens stora diskussioner: en missad radikal potential. 

Det är vanligt i klimatfrågan, jag har har jag skrivit om det innan: om tjejerna som lägger sin fritid på att leva under hårt kontrollerade zero waste-regler och måste stå och röra om i sin hushållskompost hela dagarna. 

Tendensen kommer åter i fler frågor. I podcasten ”En varg söker sin pod” (3/11) kommer Caroline Ringskog Ferrada-Noli med ett intressant inlägg om metoo. Det är en skitbra strömning, men: 

”Jag skulle vilja att man kunde ta det lite längre. Slutsatsen nu är ’Killar, sluta tafsa på oss. Om du är kille, var en bättre människa’ Jag tycker också att en kille inte ska tafsa på mig, men jag saknar något ett slags krav på att göra ännu större anspråk. För varför förekommer sexuella trakaserier? Grundproblemet är ojämlik matfördelning- övergrepp är maktutövning. Jag skiter lite i Timell, och skiter lite i Virtanen, för är det inte maktfördelningen som ska ändras? Är inte anledningen att Timell gjort som han gjort att han har haft så mycket makt? Det är inte Timell som är ond- han spelar ju bara efter de reglerna folk ger honom.” Säger Caroline Ringskog Ferrada-Noli, fritt citerat.

 

Jag vill också understryka att jag verkligen tycker att metoo är grymt, och att det är skitbra att förövare granskas, och att killar BORDE lära sig att inte våldta! Jag håller med om allt det, men tycker vi dessutom skulle kunna göra detta till en större fråga om makt också.  

En annan intressant diskussion är en begynnande auktoritär strömning vid universiteten. Fokus har rapporterat om tendenserna i Storbritannien och USA, och Ivar Arpi på SvD skrev i helgen en omdiskuterad ledare om diskussionerna på Lunds universitet. Kortfattat: progressiva elever kräver trygga rum får trumfa intellektuell integritet eller till och med sanning.

En inte helt enkelt fråga att förhålla sig till om man som jag håller med om utgångspunkten (det är fel med orättvisa) men inte om slutsatsen (det är rätt med politisk kontroll av kurslitteratur på universiten). På ett sätt är det samma sak som de tidigare exemplen- det finns ett tydlig drag av inåtvänd politik.

Istället för att kräva rättvisa i samhället kräver man att jag ska slippa bli påmind om orättvisor. Istället för att kräva jämställdhet idag kräver man att få skriva om historien och fylla den med inflytelserika faschistiska kvinnliga tänkare, fast det inte fanns några sådana. I det här exemplet är det inte bara en oeffektiv kampmetod utan en farlig strategi.  

Det känns bakvänt att en så icke-matrealistik och reaktionär ideströmning på något sätt har blivit en vänsteråsikt, och att det känns helt deprimerande att värnande av sanning och intelektualitet ska vara en åsikt med högerpatent. (Även om man inte, liksom det finne en tendens att göra, ska överdriva den här strömningens storlek eller inverkan.) 

En självklar invändning är ju: om man vill förändra hela det stora samhället, gör man inte det genom ett steg i taget, en kurslitteraturslista i taget? Och det är ligger ju något i det. Men jag har en liten misstanke om att den stora bilden riskerar att tappas bort här.

Ett ytterligare exempel på när diskussionen riktas ner på det lilla, personliga istället för på det stora, politiska är veckans granskning om Leif Östling, Svenskt Näringsliv, som har skatteplanerat. En viktig politisk fråga om hur vi ska förhålla oss till en liten global elit får göra vad de vill reduceras till att handla om Leifs moral. Eric Rosen på Politism skriver bra om det resonemanget

Bakåtsträvare har alltid haft som strategi att försöka lura dig att det måste vara såhär- det enda du kan bestämma om är din inställning till reglerna. Det är inte sant. Samhället är skapat av människor och kan omskapas av människor -  om man vill. Tycker man att vi har ett skitsystem kan man ändra det. 

 Man får säga skit i Kalles livsstilsexpriment, skit i Anders deprimerande gubbighet, skit i Leifs moral! Nu vill jag ha någon sorts politisk rättvisa istället. 

 Alltså, jag är inte kränkt för att SVT inte uppviglar till revolution, men nu när de inte gör det kan ju jag passa på att upplysa: man får vilja mer än lifetstyle. Du får drömma om något större. 

Det här kanske är helt självklart för alla och anledningen till att ni inte gör något är att ni älskar hur det är idag? Kanske! Men jag har lite svårt att tro det. 

 

Mest kommenterade inläggen

Vad Jan Björklund egentligen menar när han pratar om höghastighetståg

Igår debatterades klimatet och höghastighetståg i SVT’s Agenda. Kul! Nya st...

Avskaffa rösträtt för vuxna

Att få rösta är ett stort ansvar som kräver mycket av våra medborgare. De s...

Typiskt killar!

Johan Hakelius har ett minst sagt spännande resonemang i en krönika i Expre...

RIP Bramble Cay-råttan

Den här sommaren hände något historiskt. Det var första gången i historien ...